torsdagen den 31:e mars 2011

Äntligen!

Ett inlägg till innan jag stänger ner verksamheten. Äntligen tas debatten om omskärelse upp på riktigt! Mina argument att det är ett övergrepp eftersom barnet inte får välja själv, mina argument att det tvingar in barnet i en religion det inte själv har valt och andra argument, tas upp i denna artikel.

Ni som har läst min bok vet vilken kamp det var för mig att få igenom kravet att min son inte skulle bli omskuren. Jag känner oerhört mycket för barns rättigheter och detta är en av de saker jag aldrig kommer kunna förstå mig på. Jag är inte troende på något sätt, men kan ändå förstå de som har en tro. Jag respekterar folks trosuppfattningar och vill själv bli respekterad för min icke-uppfattning. Men när det blir tal om kroppsliga ingrepp på en person som varken kan försvara sig eller säga sin mening, då går det över gränsen. Man kan säga att "jamen, ett barn kan aldrig välja sin familj och det kan vara hur knas som helst i familjer". Javisst, så kan det vara och det är mycket sorgligt i många fall. Men när det gäller omskärelse så får denna idag utföras på sjukhus. En fullt frisk penis ska stympas i Guds namn. En stympning som inte går att göra ogjord. En stympning som pojken måste leva resten av sitt liv med.

Nu börjar jag bli lite för upprörd för att kunna fortsätta skriva. Men herre-min-icke-gud vad glad jag är för min sons skull att han är hel!

På kurs

Imorgon åker jag till den kungliga hufvudstaden för att gå på kurs med den här författarinnan. Inget Internet=inget bloggande. Förhoppningsvis kommer jag tillbaka med något klädesplagg också. Man kan säga en massa saker om Göteborg, men att det skulle vara bra shopping här, det är inte en av dessa. Göteborgare born and raised, men i själ och hjärta är jag Stockholmare!

Kurirer

En regnig och dyster vårdag i Göteborg byter en mystisk påse med okänt innehåll, händer. Billdalskuriren lämnar över till Ica-Kuriren. Nu ligger Newyorkmammans öde i den senares händer. Fortsättning följer ...

Tecken och ord

Egentligen borde jag väl ha en ruta någonstans på bloggen där jag redovisade antal ord och tecken i min nästa roman, för att se själv från dag till dag hur det fortskrider. Men i väntan på det får jag skriva ett inlägg istället. Två timmar, 3138 ord, eller 14356 tecken senare, avrundar jag för idag. Ganska så nöjd.

onsdagen den 30:e mars 2011

Förtvivlan och utlandsmammor

Nu har jag surfat runt på diverse olika utlandsmammor-bloggar. (NYC-mamman undantagen, för den läser jag varje dag ändå.) Jag vet inte om utlandsmammorna som bloggar om sina liv utomlands är en speciell sorts utlandsmammor, eller om de är representativa för hela utlandsmamma-kåren. Jag tänker att de kanske måste blogga av sig, för att inte förgås, och att de som inte bloggar inte behöver blogga för att de faktiskt inte förgås i utlandet.

Till saken: När jag bodde i New York med omnejd, så arbetade jag även med internationella familjerättsfrågor. Jag kom i kontakt med hutlöst många utlandsmammor, inte bara svenska. Många som försvarade sitt val att leva utomlands. Lite sådär alldeles för snabbt. Innan man överhuvudtaget hunnit fråga varför just hon hamnat i det där landet. En mamma som omedelbart behöver hävda att USA/valfritt annat land är det bästa landet i världen och fnyser åt folk som bor kvar i Sverige/valfritt annat land, hon inger inget förtroende hos mig. Jag ser istället en förtvilat ensam person som behöver säga de där orden för att själv orka.

Sedan har vi de som, liksom jag, pratade lite för gällt, vi som var lite väl mycket om oss och kring oss. Vi som behövde göra saker hela tiden för att inte låta sorgen välla över oss och förinta oss. Vi som inte kunde acceptera att vara ett bihang till en man. Vi som mådde ännu sämre än kvinnorna ovan, av att vara reducerade som individer.

Sedan har vi de som liksom gett upp. Som inte kände till sitt eget värde. De var de tysta. De självutplånande.

Sist och absolut inte minst, har vi de mammor som faktiskt trivdes både i sin relation och i landet. De pratade inte mer om sitt hemland än om det nya landet. De var lugna, hade trevliga hem och sportade regelbundet och hade välskötta trädgårdar.

Jag surfar runt på utlandsmamma-bloggarna och kastas tillbaka till en tid då jag var en av dem. Fast utan blogg. Jag läste däremot bloggar då, men hade fullt upp med min plan. Planen att ta mig hem igen. Att inse mitt eget värde. Att inte vara utplånad längre, reducerad till bihang till en man. Jag läser utlandsmamma-bloggarna och vill ta dem alla i en stor famn och säga att allt blir bra. Jag ser så mycket förtvivlan på dessa bloggar. Kamouflerade på det sätt man klarar av. Som dock lyser starkt igenom för en som varit där. En som också varit förtvivlad. Jag blir förtvivlad igen när jag ser dem. Vad kan jag göra?

Till dessa mammor ville jag ge något slags stöd och de var en stor orsak till att jag skrev min bok. Nu finns boken på Svenska kyrkans bibliotek i New York. Den behöver komma vidare. Behöver hitta de förtvivlade mammorna som behöver allt stöd de kan få.

Ska fundera ett varv till hur jag kan nå dem utan att trampa på tårna. För de är känsliga och ska inte behöva utsättas för mitt evangelium om de inte orkar. Men om ni känner någon utlandsmamma som behöver lite stöd, tveka inte att kontakta mig så ska vi allt fixa dit en bok.

Min andra roman

Verkligheten lägger beslag på min historia! Hur ska jag nu göra med min andra roman? Alla detaljer stämmer inte, men till stor del. Det händer ju titt som tätt att folk mördas, tar livet av sig, våldtar och andra hemskheter. Jag kan inte hävda att jag kommit på historien till roman nummer två alldeles själv. Men ändå. (Som min son hela tiden säger).

Skrivarmarathon

I november hålls något slags skrivarmarathon via nätet. Det låter jätteroligt och jag ska definitivt försöka vara med i år. Synd att det inte hålls nu i april eller maj bara, det hade passat mig bättre. Att köra sitt eget race kan ju vara givande också, men när 200.000 personer över hela världen kör samma samtidigt, så nog måste det ge en extra skjuts?

tisdagen den 29:e mars 2011

Människan och naturen

Än en gång har människan tagit sig rätten att döma över naturen. Närmare bestämt så är nu björnungarna avlivade. "De var i så dåligt skick och vi ville inte att de skulle lida." Var skälet. Att allmänheten föreslagit att björnhonan skulle sövas och forslas till ungarna, det struntade man tydligen i att se som en möjlig åtgärd. Man får väl ändå förmoda att en björnmamma som lägger sig och bevakar området från en plats som hon inte rör sig ifrån på fyra dagar, har i tanken att hon ska återvända till sina ungar så snart människodjuren går därifrån. Eftersom man förstår att veterinär och polis varit på platsen för att undersöka ungarnas hälsa, så innebär ju detta också att mamman inte har kunnat gå till sina ungar. Jag blir rejält upprörd över människans egenpåtagna rätt att bestämma. Ska det ändå bestämmas, så gör ett ärligt försök att få ungar och mamma tillsammans igen. Varför inte ens försöka söva och flytta mamman tillbaka till idet? Ibland har allmänheten faktiskt helt rätt.

Jag tänker också på den lille killen som trillade ner i idet. I en känslig ålder (som alla barn är, när slutar barnens naturliga empati egentligen?) så kommer han ha på sitt samvete att han väckte björnmamman och att han är ansvarig för ungarnas död. Jo, precis så resonerar barn och det är för jävligt att polisen/länsstyrelsen/vemdetnuvarjagorkarintetittaefter inte tar detta i beaktande också. Faktiskt. Barn är viktiga. Alla barn är viktiga. Björnbarn och människobarn.

Jag är arg. Imorse var jag avundsjuk. Solen skiner och jag läser en bra bok. Men jag är arg och kommer vara det ett tag. Morr!

Avundsjuk

Jag har alltid haft lite svårt för Camilla Läckberg. Lite sådär så det gnager och skaver varje gång jag ser henne, ser hennes böcker eller hör henne någonstans i media. Men jag har inte vetat varför. Så jag har ryckt på axlarna. Tills nästa gång jag hör/ser/läser om henne. Men nu. Alldeles för någon ynka minut sedan, när jag läste på denna blogg, så slog det mig. Körde över mig lite som en ångvält. Jag är avundsjuk. Jag är avundsjuk! Det här är ingen känsla jag är van vid. Jag brukar tycka att alla gör vad de kan, alla ser ut på sitt eget sätt, alla har de förutsättningar de har och gör med dessa som de vill. Emellanåt blir jag dock en smula avundsjuk. Då brukar jag se avundsjukan i ansiktet och skratta åt den. Då blir det så att man istället skrattar med den, och det är en ganska trevlig känsla. Men som sagt. Nu. Nu är jag sådär avundsjuk att jag vill lägga mig över tangentbordet och snyfta. Dra något gammalt över mig. Äta en massa chokladglass. Inom mig skriker det: "Jag vill också ha välskött glänsande hår! Jag vill också har smala ben och en onopprig poncho! Jag vill också sälja en helvetes massa böcker! Jag vill också vara välmejkad! Jag vill också tjäna enorma pengar på mitt skrivande!"

Den här dagen börjar ju jättebra.

måndagen den 28:e mars 2011

Bröst

Här sitter jag och tittar på Trinny och Susannah i Sverige. Men herregud vad bröstfixerade de är. Nyper och trycker och puffar och klämmer på vilt främmande kvinnors bröst. Det ska väl vara provocerande och visa vilka de är, men jag blir bara förnärmad och kväver en gäspning. Sedan kommer det en kvinna som har haft bröscancer och bara har ett bröst kvar. Hur hade hon känt det om de hade kastat sig över hennes bröst det första de gjort? Nej, någon slags integritet måste man låta folka få behålla. Men jag tittar vidare. Om inte annat så för att förfasa mig över Trinnys, eller om det är Susannah, läskigt stora läppar. Mungiporna har ju helt försvunnit. Är det snyggt?

Detta eviga tjat om håret

Jag retar mig redan på utväxten. Och på spannen utomhus. Varför ligger den där? Man kan också fråga sig varför den ligger där. Eller kanske denna variant: Varför ligger den där? Och så den sista: Varför ligger den där? Alla lika relevanta, och alla utan svar.

söndagen den 27:e mars 2011

Jag är så snygg!

Kolla min banner! Den har bymom gjort. Nu ska jag bara försöka länka in till hennes blogg samt snygga till med färgerna i min blogg. Det måste dock vänta till imorgon, för nu är jag lite för trött, och då vimsar jag bara till saker och ting. HÄR hittar ni bymom!

Favorit i repris

Jag är världens snällaste mamma!

lördagen den 26:e mars 2011

Negativt - positivt

I helgen är det Textival i Göteborg. Jag knallade dit för att få tag i etablerade förlag att prata om min bok med. Dels ville jag veta om det var till gagn eller men, att ha gett ut sin bok själv om man skulle vilja att ett etablerat förlag skulle ge ut den istället. Sedan ville jag också veta hur mycket de litterära agenterna fått genomslag i Sverige. Sista frågan var en ren egocheck, är det något att vara stolt över att snart etthundra bibliotek har köpt in min bok?

Det började negativt med att det är till men för min bok att den redan har getts ut. Då tänker förlagen att den redan har nått den marknad den kan, och alltså inte är lönsam att ge ut på nytt. Här kan jag tycka att man resonerade lite märkligt, eftersom det är mycket enklare för ett etablerat förlag att marknadsföra en bok än vad det är för en egenförläggare. Alltså kan inte boken redan ha nått sin absoluta potential. Nåväl.

Vidare till fråga nummer två om agenter. Nej, de har inte fått särskilt stort genomslag i Sverige. Ja, etablerade författare kan ha nytta av en agent, för att de redan säljer stort och behöver hjälp med avtal etc. Jaha. Inte att tänka på för mig i detta läge alltså.

Däremot ska jag tydligen vara glad över att hundra bibliotek köpt in min bok. Man är i regel lite restriktiv med egenutgivare nämligen. Skälet har jag antingen glömt eller så var det för diffust för mig att förstå.

Ett litet förlag som är på uppgång ville dock gärna läsa min nästa bok och eventuellt ge ut den. Det håller vi tummarna för! Det är skoj att ha gett ut en egen bok, men det är väldigt mycket kringsysslor som jag gärna hade varit utan. Dessutom så har förlagen (inte mitt eget menar jag) bättre avtal med olika tryckerier och kan få till riktigt snygga utsidor, inbundet etc. Skulle jag i dagsläget försöka mig på att ge ut en inbunden version av min bok, så skulle jag hamna på ett styckpris om nästan 400 kr.

På väg hem körde jag förbi en gammal kompis. Han är en hejare på affärer, så jag kastade mig ut genom bildörren och haffade honom för att fråga ett och annat. Han hann ge mig en komplimang för mitt hår (lite skojigt eftersom jag i två inlägg försökt förminska vikten av just hår) innan jag sa att jag behövde träffa honom för att prata affärer. Vi enades om en lunch å det snaraste.

Sådär produktiv har jag varit denna ljuvliga marsdag då solen strålar ikapp med fåglarna som kvittrar ikapp med alla männsikor som vårpiffar i sina trädgårdar.

Nu ut och gräva upp amerikanska prakthallon från halva trädgården. Ett veritabelt ogräs.

fredagen den 25:e mars 2011

Skrattar hjärtligt

Här sitter jag och skrattar hjärtligt åt mig själv. Ska grovredigera en video på mig själv som i slutänden ska bli ett författarporträtt. Det var längesedan jag såg mig själv på film. Oj, finns det något skojigare än att se sig själv på film? Jag kan dock stolt meddela att jag håller fast vid det jag skrev i föregående inlägg. Att jag inte bryr mig om sne näsa, stora öron o. dyl. Men hår ... Nej, jag får nog ta och raka av det. Som sagt, päls på så små ytor ser bara konstigt ut.

Nästa frisyr

När mitt hår har vuxit ut lite så ska jag ha håret såhär. Fast innan dess har jag säkert fått psykbryt flera gånger om. Jag är en sådan där jobbig människa som brukar tycka om det mesta på mig själv. Lite extra kilon kan jag leva med, stora öron gör att jag hör bra, sne näsa är bara charmigt osv. Men vad gäller håret är jag verkligen aldrig nöjd. Jag tror att det har att göra med att jag inte gillar hår alls. Är det inte konstigt att vi har päls på bara ett enda ställe på kroppen? (Om man inte räknar fjuniga armar och pubeshår dårå.)

Bild snodd från The Glamourais blogg.

torsdagen den 24:e mars 2011

Om refuseringar

Via Maria Engelwinges blogg hittade jag till denna blogg. Christian skriver om refuseringar och om "stora" författare som blivit refuserade. Sådant här piggar upp och borde spridas till alla aspirerande författare! Det finns en del tänkvärt där ute i cyberrymden.

Reklam för min bok

Här vaknar jag till några härliga blogginlägg. Bland annat har Newyorkmamman varit på Svenska Kyrkan på Manhattan och tagit en bild på min bok som de har i sitt bibliotek. Tydligen har Camilla Läckberg fått flytta på sig till förmån för min bok. Som sig bör. :) Är det något ställe som min bok kan göra nytta, så är det på denna plats. Alla svenska kvinnor som bor i New York med omnejd, har Svenska Kyrkan som sin trygga plats i tillvaron. Oavsett tro. Här är det lugnt och skönt, det säljs svenskt kaffe och godis, det finns skvallertidningar, svenska barntimmar och svenskarsvenskarsvenskar. Alla mår inte bra. Några sitter fast i USA för att de fått barn med en man från det landet. (Ja, det kan röra sig om män som sitter fast också, men den förkrossande majoriteten är kvinnor som flyttar till mannen de är kära i, inte tvärtom). Som ett stöd, eller som ett uppslagsverk i hur det kan gå, eller hur man kan agera, så kan man läsa min bok om man befinner sig i denna situation. Om man inte gör det, så kan man läsa ändå. Den innehåller ju även allmänna funderingar över relationer och kulturskillnader.

onsdagen den 23:e mars 2011

Fem små apor hoppade i sängen

Jag skulle gå och lägga mig och läsa ett glassigt modemagasin. Lyxigt, skulle jag ha det. Sonen och hans vänner har tydligen övat volter. Suck. Modemagasinet får läggas på hyllan, bokstavligt och bildligt.

När en stjärna slocknar

Jag blir så ledsen av dödsfall. Det spelar ingen roll om det handlar om någon jag känner eller någon jag endast känner till. Det spelar en liten roll hur gammal personen var och om den tycker sig ha levt klart. Då är jag ändå ledsen, men kan acceptera döden. Nu har ännu en stor stjärna slocknat, 79 år gammal. Hon verkar ha levt ett stort liv och kanske kände sig redo. Jag hoppas det. Jämngammal med Marilyn Monroe (ja, några år yngre, men nära nog)  och med lika stor kultstatus. Ja, det är historiskt det här. Och sorgligt.

Anna är tråkig

På två timmar har jag fått ur mig 1.800 ord, eller nästan 9.000 tecken. Det ska jag nog vara nöjd med. Men Anna är tråkig. Hon ska vara tråkig. Men en tråkig person är tråkigt att skriva om. Så nu åker jag och köper något gott istället. So long!

Misstag jag begått som egenförläggare, del 4

Fakturor. Need I say more? Frågan är väl egentligen vilka fel jag inte begått med fakturorna. Jag är ingen ekonomisk person. Finns det tillräckligt mycket pengar på kontot för att jag ska kunna köpa mig ett plagg då och då, så reflekterar jag inte så mycket över var pengarna kommer ifrån. Men helt plötsligt måste jag hålla koll. Inte bara det, jag måste själv skriva fakturorna. Vilket belopp de ska vara på, vem som ska ha vilken faktura, hur mycket momsen är på. Etc i all oändlighet. En liten lista på fel jag begått med fakturorna:

Glömt skicka faktura
Glömt numrera fakturorna
Glömt räkna ut moms
Skrivit fel belopp
Skickat fel faktura till fel företag
Glömt ordernumret
Glömt referens

Ett tips till er som står i begrepp att bli egenutgivare: Satsa lite tid på att lära dig det här med fakturor innan du får en beställning. Jag glömde totalt av denna detalj och hade bara några timmar på mig att skicka iväg min första faktura och bokbeställning. Inte undra på att det blev fel kanske?

tisdagen den 22:e mars 2011

Kastrering

Dödsstraff är jag inte för, men en skärpning av de straff som finns kan jag emellanåt tycka borde vara på sin plats. Som när män under 20 års tid utnyttjar barn, styvbarn och de flesta omkring sig, sexuellt. Som säljer sina barn till andra män. Ett fängelsestraff om 15 år förslår inte så långt. Det gör inte heller ett skadestånd. Jag tycker att kastrering är ett lämpligt straff. Inte kemisk som går att göra ogjord och inte en operation som också går att operera om. Jag menar kastrering big time. BIG!

Bloggalor

Jag läser här och där om galor av det ena eller andra slaget. Det är modebloggarna som har galor, det är inredningsbloggarna, det är lifestylegalor och jag vet inte allt. Finns det någon gala för oss skrivbloggare? Vi som antingen är debuterande, de som har viljan men inte startat än eller de som är etablerade? Har jag missat något för att jag är så ny inom bloggandet? Om det inte finns en skrivargala, så ordnar vi en. Jag kan ordna! Bara det blir en gala. Fast utan titta snett blickar och med bara glada miner.

Lite nervös

Min morgonrutin är sådan att jag slår på datorn, fixar en smörgås och kaffe, och läser det som läsas ska. Dvs. nyheterna, mailen, bloggar. My Myself and I, hade skrivit ett inlägg om böcker hon måste läsa. Och där låg den. Min förstfödda! Då inträffade något med mig. Jag blev nervös. Jag skulle så gärna finnas bredvid alla som läser den, för att kunna förklara om det behövs, bortförklara om det skulle behövas (hoppas jag inte) och försäkra läsaren om att jag idag mår bra. Men: Man måste släppa vid någon tidpunkt och den tidpunkten har egentligen redan varit för mig. Kanske blev jag nervös för att en bloggare jag läser varje dag, nu kommer att få en helhetsbild av mig? Jag tror jag kommer analysera den här nervositeten större delen av dagen ...

måndagen den 21:e mars 2011

Förklaring från Statoil

Jag höll ju på att köra över Peter Magnusson för någon månad sedan. Igår fick jag en kommentar till det inlägget. Det var någon pressperson på Statoil som upplyste mig om att det var en reklaminspelning för Statoil. Man kan gå in på statoil.se och leta sig fram till Askim, så ska man få se just den reklamfilmen. Om den har lagts upp än, det var lite otydligt. Men i alla fall, nu vet vi vad han gjorde där!

Grattis, du är sååå Bree!

Jag mjukstartade veckan med att ta reda på vilken karaktär i Desperate Housewives jag var mest lik. Helt inställd på att få resultatet att jag var Lynette. Tydligen inte. Ni kan kalla mig Bree from now on.

söndagen den 20:e mars 2011

Världen är full av små män

Små män med storhetsvansinne. Kan vi göra något åt dessa? Kan man se tecken och agera innan man behöver skicka USAs militär för att bomba sönder och samman? Kan man se tecken innan man gifter sig med dem? Innan man skaffar barn med dem? Oops, nu avvek jag från min ursprungliga tanke. Alla dessa oskyldiga som drabbas. Lokalbefolkningen, kvinnorna, barnen, djuren, naturen ... Den enorma kostnad som följer. Som följer då infrastruktur behöver byggas upp, skolor och arbetsplatser återuppbyggas, rättegångskostnader betalas, eller, nej, nu avvek jag från tanken igen. Alla dessa liv som åsidosätts för att den lille mannen ska få spänna sin bröstkorg och känna sig som härskare över sitt land. Över sin son, över sin ex. Men vad är det med mig, nu får jag fokusera på huvudämnet. Och slutligen, all denna tid de tar från oss runtomkring. Då vi måste konfronteras med dem. Måste förhålla oss till dem. Inte kan ignorera. Inte kan bortse ifrån. För det är då de tar över och tvingar än fler till lydnad. Jag tycker det är bra att världen reagerar på Khadaffis styre. På samma sätt ger jag mig själv en klapp på axeln för att jag vägrar böja mig. Ibland tar det mer på krafterna än annars. Då tar jag mig en promenad i blåsten och låter det negativa blåsa bort. Sedan skriver jag ett inlägg om det och låtsas att det handlar om något annat.

Uppgiven

Här skrev jag för några timmar sedan ett inlägg om hur uppgiven jag kände mig över smutskastning från den andra vårdnadshavaren. Sedan raderade jag det. Precis som jag nu gör med känslorna över det som hände tidigare. Häckväckvåtfläck!

lördagen den 19:e mars 2011

Bodil

Här sitter Bodil i sin farfars fåtölj, Paddan. Eller vad var det nu den hette? Inte är det Vår Fru i alla fall. Det kostade 300 kronor att få höra Bodil läsa stycken ur sina böcker. Det var väl trivsamt, men jag tycker att det hade räckt med en summa om 150 riksdaler. Nej, jag är inte en snåljåp, men för 300 kronor vill jag ha lite mer show. Ska man bara läsa ur sina böcker så räknas det mer som reklam i min värld och då tycker jag 300 är lite väl att ta i. Stenhammarsalens fåtöljer var nog inte ens en femtedel så skön som Malmstensfåtöljen på scen. Det var en paus också. Den hade inte behövts. Det hade räckt med en timmes föreställning och hälften av inträdessumman. Då hade jag varit nöjd med kvällen. Mer än nöjd. Nu kommer den istället att falla ur minnet ganska omgående. Vilket är synd på en så bra författare.

På lördag är det fest

Här är det matblogg idag. Tydligen var det trivsamt att laga mat för sambon upplyste mig om att jag oupphörligen gnolade på reklamlåten "Kyckling på fredag" medan jag lagade mat. Jag gnolar bara om jag är lycklig. Men idag är det lördag, så det serverades ett glas rött till maten. Sonen och hans vän pratade om hur rumpstudsar kunde döda någon omedelbart. Hundarna gnällde efter att få smaka. Jag tog två glas rött.

 Men alltså, hur gott är det inte med potatis, rosmarin, vitlök och salt..?



Eller med kyckling med färskostgojs och soltorkade tomater invirat i bacon..?

onsdagen den 16:e mars 2011

Nu gör jag Newyorkmamman avundsjuk

Tror jag i alla fall. Men det är inte med vilje. Imorgon ska jag på det här: http://bodilmalmsten.se/about/

Välskrivet

Det här är så välskrivet och intressant att jag måste posta här för att inte glömma av att köpa boken.

Människans bästa vän

Det fortsätter att poppa upp artiklar om hunden som välgörare. Detta är ju varken förvånande eller något nytt. På flera sjukhus har de hundar på avdelningar med svårt sjuka barn. Även inom äldrevården. Alla har visat sig må bättre med en hund i närmiljön och människans bästa sidor kommer fram. Jag som är hundägare är naturligtvis inte förvånad. Även om mina hundar verkar locka fram mina värsta sidor titt som tätt ... Som när de låtsas att de inte är rumsrena. Eller när de springer bort. När de sitter en centimeter från mitt ansikte när jag äter glass. När det gnälls efter mat. Men annars så är de underbart sällskap.

När jag tar med mig tvillingarna till skolan för att hämta min son, ja då slutar alla leka eller bråka och ska prompt klappa och gosa. Även den tjurigaste tonårskille eller den bråkigaste pre-teenset. En hund ger positiv energi helt enkelt. Klart det ska finnas hund i skolan om det är möjligt med tanke på allergier. Jag arbetade under en tid som lärare i New York. På frågan vad de skulle vilja förändra med sin skola och vad som stod högst på önskelistan över den perfekta skolan, blev svaret att de ville ha djur på skolan. Jag blir så lycklig över att höra att åtminstone en skola har lyckats genomföra detta!


Nya pedagoger i skolan?

tisdagen den 15:e mars 2011

Detoxad Botox

Nu har jag tittat på säsongens första avsnitt av Desperate Housewives, och är i mitten av Cougar Town. Jag anar en trend. Mindre Botox i pannan och mer i kinderna. Eller vad det nu är som gör att de inte kan röra kindmusklerna. Men positiv utveckling vad gäller pannorna! Fler rynkade skådispannor åt folket!

På fullt allvar?

Jag har inte sett reklampelare för denna dejtingservice ute på stan, men har sett bilder på dem. Så de existerar faktiskt. Mein Gott, säger jag bara! Inte tusan känns det här som en dejtingfirma, det känns som köp och sälj av sexuella tjänster. Hur var det nu igen, var inte det brottsligt? Jo just det ja, det var det. Är det. Att köpa. Det står förvisso ingenting om någon pengatransaktion, men sexuella tjänster handlar det om. Dessutom står det inte i lagen att det måste handla om pengar som motprestation till sexet. Jag säger nej och jag säger morr. Mycket högt!

Uppdatering: Väntahärnuva!! Det kostar faktiskt att vara med i denna dejtingsexsida. Alltså köp av sexuell tjänst. = Brottsligt. Vem tar tag i detta? Anyone??

Uppdatering 2: Upprörd och förfärad och jagvetinteallt! Överst på Expressens hemsida, stor banner. Vid sidan om Expressens nyheter, stor annons. Jag tänker inte lägga mig i vad folk gör bakom sin egen stängda dörr, men att uppmuntra till att vara otrogen, det känns omoraliskt på gränsen till olagligt. Även om det tydligen varken faller under sexköpslagen eller koppleri.

Uppdatering 3: Nu skriver även Expressen en artikel om detta. Hur det går ihop med deras vilja att göra reklam för sagda företag, det förstår jag inte. Men det är väl olika redaktioner kanske. Nåväl. Jag tycker ändå att det är bra att det uppmärksammas och att vi kan ta en diskussion om det här med att man uppmanas att såra folk. Inget förvånande kanske, med all denna förnedrings TV som vi har, men här tycker jag att det frivilliga momentet försvinner. Tredje part är ju faktiskt inte frivillig i denna otrohetsdejtingsföretagsidé. (Oj, vilket konstigt ord...)

Det här med hund

De må tugga sönder dina böcker. Dina tofflor. Äta upp din smörgås, ta störst plats i sängen, äta dig ur huset och springa bort under skogspromenaden. Men när det gäller att rädda liv, hitta skurkar och knark, då är de oslagbara!

måndagen den 14:e mars 2011

Bokmal?

Eller kanske Pälsänger?

Glam?

Det här med blog awards. Det här med Sverige och galor. Det här med glam. Jag älskar Sverige och jag vill inte bo någon annanstans. Men: Det här med glamour. Nej, jag är ledsen, det är något vi bara inte fixar. Med risk för att låta som värsta prettot med hybris och jagvetinteallt, så måste jag tyvärr säga *fast jag viskar så det inte hörs så värst mycket* att har man sett glamouren i USA, både i NYC och LA, så står sig Sverige tämligen slätt. Jag läser på Spiderchicks blogg om hur den senaste blogg awards utedelningen var. (En eloge till henne som verkade vara avslappnad och glad. Bra blogg också förresten.) Jag blir lite beklämd. "Konstig stämning, folk tittade snett" jag förstår precis hur det måste ha varit. Några med för stort ego, några med fan-glasögonen på. Ingen särskilt van vid feststass och klackar. Oputsade skor. För få sittplatser. Jag undrar förresten om det är ett medvetet val av arrangörerna, med för få sittplatser? Det har jag hörts morras om på annat håll. Jag som är värsta cynikern, tänker att det är för att det ska verka snobbigare än vad det är, och på så sätt bli än mer eftertraktade. Platserna och inbjudningarna menar jag. Det här med dukning och mat. Är det för mycket begärt att dukarna är strukna, alternativt snyggt manglade, och ligger rakt? Jag föredrar service, servitriser/servitörer som går omkring med fantastifulla fat med hors d'oeuvres och putsade flaskor med champagne och putsade glas. Ingen självservice. Cocktailservetter. Ständigt leende, så att alla känner sig välkomnade och betydelsefulla. Inga snea blickar, inga alltför höjda hakor. Det där som utmärker en människa som försöker vara något, men inte är helt säker på hur en sådan faktiskt ser ut. Tar det säkra före det osäkra och snörper på hela sig. Nej, inget att stå efter. Mingel i NYC med senaste mästerkockens små skapelser, serverade på putsade silverfat med värsta upplägget. Serverat av kypare från agenter som bara har fotomodellkypare, strukna dukar med millimeterprecision, sittplatser väl avvägda, diskret underhållning av sällskap från operan, fantasifulla blomsterarrangemang, proffsigt skött alltigenom, det är glam.

söndagen den 13:e mars 2011

Chokladmousse

Ja, ehum, host, jag skulle ju göra en snygg vit chokladmousse, för det var jag värd. Resultatet blev inte riktigt som jag tänkt mig. Men med sonens dekorationslusta, såg det åtminstone färgglatt ut.

lördagen den 12:e mars 2011

Jag får sådan lust att skriva

Åh, min pappa hade postat en bild på FB tidigare idag på min farmor och farfar. Jag är inte en sådan där person som brukar få inspiration att skriva när jag får se en bild. Men det är något med gamla bilder. Man funderar och hittar på. Vad, varför, hur? Varför står de där de står? Vad hände den dagen? Hur kände de sig? Frågorna är oändliga. Till viss del vet jag vad paret på just den här bilden kan ha tänkt. De är ju min farmor och farfar och vi är en öppen släkt. Glada i varandra och träffas regelbundet. Farfar blev 83 år och somnade vid köksbordet. Farmor blev 91 år och somnade i sin säng. Jag skulle gärna bli en pigg och seg åldring som håller sig kvar till 103 år, men det kan jag ju inte riktigt bestämma. Jag hade ett samtal med min farmor när hon var 89 år. Hon var lite bekymrad över att hon var så gammal, för hon tyckte inte att hon var redo att dö än. "Men gör inte det då" svarade jag. "Nej just det, det kanske jag inte behöver göra bara för att jag är 89" sa hon och log. Även om jag idag kan tycka att 83 inte var någon ålder, så vet jag att farfar kände sig redo, och det är det viktiga. Jag är också glad att jag berättade för honom hur oerhört mycket jag tyckte om honom, sista gången vi sågs. Där satt jag i hans knä och blev omhållen. Så härligt. Jag är så lycklig att jag är född in i just min släkt. De är helt enkelt bäst! (Både på min mammas och min pappas sida, men det här handlade om just det här kortet, och det råkade vara på min pappas sida. En annan gång tar jag något på min mammas sida.)
Nora och Allan 1929

Misstag jag har begått som egenförläggare, del 3

Det här är egentligen ett misstag som jag tycker att jag är förlåten. Man kan inte tänka på allt. Men det är något som man kan ha i bakhuvudet inför publicering av en ny bok, eller för er som ännu inte tryckt upp er första. Vikten på boken. Min debutroman är 371 sidor lång. Den har en teckenstorlek om 12 punkter. Om jag hade varit lite smart, alternativt någon hade kunnat upplysa mig om detta, så skulle jag ha tryckt upp den i 11 punkter. Varför? Jo, beroende på vikten. De 371 sidorna ligger precis på 500g. Detta gör att portot inom Sverige på en bok blir 36 kr. Minsta lilla emballage och vikten går över 500g och portot blir då 48 kr per bok. Vissa beställare står själva för portot och har ett bra avtal med Posten, då spelar vikten mindre roll. Men till exempelvis Bibliotekstjänst, så står leverantören för portot. Leverantören är jag. Då är det inte roligt att inte kunna skicka fyra böcker i ett vadderat kuvert. För då överstiger leveransen de 2 kg som påsen tillåter. De vadderade kuverten är mest praktiska då böckerna inte skadas vid leverans, och också det mest prisvärda. Men det hade ju varit oerhört mycket mer prisvärt om jag hade kunnat skicka fyra böcker per kuvert. Som det är nu kan jag bara skicka tre som allra mest. När man skickar till en privat beställare så vill man (jag) gärna göra ett snyggare paket. Men ett porto om 48 kr per bok, det är inte rimligt. Så tyvärr, det blir supertråkiga kuvert till er som beställer av mig direkt. Man vill ju försöka hålla nere priserna.

Lesson learned: Tänk på bokens vikt om du är egenutgivare.

fredagen den 11:e mars 2011

För det är jag värd

Sverige år 2011

Rubriken "Fakta: Homosexuella män i lagidrotten" fick mig att klicka mig fram till artikeln. En kortkort artikel som gick ut på att berätta om idrottsmän som tagit livet av sig. Tydligt var att man trodde att det berott på att de var homosexuella och därför haft ett tufft liv. Vad vill man med en sådan artikel? Ska den uppröra? Göra oss till homofober? Vad? Visst borde man ha kunnat vaska fram fler än tre homosexuella idrottsmän? Jag tar också för givet att majoriteten inte har tagit livet av sig. Att Anton Hysén nu träder fram som homosexuell, är det verkligen något så häpnadsväckande? Har vi inte utvecklats någonting de senaste 30 åren? Gäsp, säger jag. Och MORR säger jag också. Live and let live, hur svårt kan det vara? Varför lägga sig i andras sexualitet? I detta fall kan vi väl ändå fokusera på själva idrotten istället?

Drömmar

I natt drömde jag om en elefant som rymt från sin inhängnad. Därefter hade han (tror att det var en han) sprungit in i en park och blivit biten i snabeln av en hund. Nu låg elefanten i en pytteliten sjö i parken och skrek för att det gjorde så ont. Bara huvudet syntes på elefanten och nyheterna rapporterade om att den var döende p.g.a. bettet. Ibland undrar man hur hjärnan fungerar när man sover.

torsdagen den 10:e mars 2011

Fastnat

Hjälp, jag har fastnat. På sidan 91 för att vara exakt. Jag vill inte vara på sidan 91, jag vill vara på sidan 200 och nästan vara klar. Jag har inte fastnat för att jag inte vet vad jag vill skriva. Jag har fastnat för att det är så tråkigt att skriva ner sådant som redan existerar. Tänk om man kunde sätta sig vid datorn och hitta på helt nytt varje gång. Flera författare verkar ju arbeta så. Att de inte vet vad som ska hända förrän de sätter sig vid datorn. Sådan verkar inte jag vara alls. Allt finns redan inne i huvudet. Färdigt att skriva ner. Men, vad tråkigt det är emellanåt. Som att ta diktamen. Som en bok man har läst hundra gånger. Man tycker inte det är så skoj då.

Förresten: När jag gick i skolan fick jag lära mig att man skrev... Istället för ...  När ändrades detta? Jag fick även lära mig att man kunde skriva..,  men nuförtiden ska man skriva ..., Varför?

onsdagen den 9:e mars 2011

Funderingar kring utgivning

Jag gjorde ju en book-swap förra veckan. Med Carita som skriver om nyhetschef Adrian Debutsky i Helsingfors. Hans tidning skriver i denna bok (hon har gett ut fler om Adrian) om en seriemördare som ger sig på homosexuella. Carita har, liksom jag, gett ut sina böcker på egen hand. Detta efter att, liksom jag, blivit refuserad av några förlag och inte orkat vänta på fler svar. Man vet när man skrivit en bok som håller. Framförallt vet man att alla böcker har en läsekrets. Det gäller bara att finna denna. Boken "Uppdrag utrotning" är välskriven och har en god berättelse. Varför har den inte fallit de etablerade förlagen i smaken? Jag är särskilt imponerad över dialogen. Den är så lättflytande och trovärdig. Här har jag något att lära. Dialoger är det svåraste tycker jag.

Samtidigt som jag läste denna bok, har jag även läst "Drottningen vänder blad". Enligt baksidesrecensionerna ska den vara fantastisk, årets roligaste bok samt en briljant satir. Själv irriterade jag mig på tempusändringarna som inte hade någon som helst relevans, utan uppenbarligen var ett resultat av dåligt redaktörsarbete, samt det faktum att sida efter sida handlade om samma sak. Beskrevs med samma ord. Historien ledde inte heller framåt. Ändå har den givits ut på engelska och finns i svensk översättning. Varför? Vari låg det fantastiska? Den briljanta satiren och det roliga, var briljant och roligt på första sidan. Man behöver inte upprepa samma ord i 122 sidor och tycka att det är lika fantastiskt och briljant för hundrade gången.

Jag drar till med en gammal sanning: Smaken är som baken. Detta gäller naturligtvis även för lektörer som granskar manus för förlagen. Det som jag gillar, är någon annans största hatobjekt. Och vice versa. Till alla er som vill ge ut en bok men som får refusering efter refusering: Misströsta inte. Vi hittar vår läsekrets förr eller senare. Och jag är gärna med och bildar något slags book-swap med ännu fler, allt för att nå ut och för att hjälpa varandra med marknadsföring. En annan detalj som var intressant med bok-bytet var att jag fick känna på ett annat tryckeris papperskvalitet och omslag. Ännu ett skäl till att byta egenutgivna böcker.

Hur mycket älskar jag Göteborg idag?


Utsikt över Göta Älv-bron.

Masthugget

Det finns ett antal platser i alla städer som väcker mer känslor än andra. I Göteborg är ett av dessa områden det s.k. Nya Masthugget. Hela området om drygt ettusen lägenheter, revs på 60-talet. Staden ansåg att bostäderna var otjänliga och att det skulle ges plats åt nya moderna lägenheter med bl.a. centralvärme. Man rev därför hela Masthugget, förutom den del som idag kallas Gamla Masthugget, högst upp på berget. Om lägenheterna faktiskt var otjänliga går inte att avgöra idag. Men man kan väl tro att de var i ungefär samma skick som de som faktiskt finns kvar. Dvs att de hade kunnat renoveras. Vilken kulturskatt det hade varit för Göteborg om Masthugget hade fått finnas kvar! Med en fantastisk utsikt över hamnen och om man kom från havet, en fantastisk välkomnande syn av Göteborg. Istället byggde man ett helt nytt område i betonggrått med svag anstrykning mot rosa. Kloss efter kloss. Om jag har förstått det hela rätt så är det färre än tusen lägenheter i området idag. Men större. I alla fall. Varje tid har sin charm och sitt uttryck. Nya Masthugget är färgsatt och uppbyggt på det sätt som var populärt på tidigt 70-tal. Nu har man utlyst en tävling om hur man kan färgsätta området för att se lite trevligare ut. Det förslag som vann är mycket tidstypiskt för 10-talet. Svart. Ja, Nya Masthugget ska bli svart. Visst, det ska även bli vitt och med cerise och lila inslag, men från hamnen sett kommer det vara svart. Jag tycker förslaget är snyggt, men tror att vi om några år kommer att ta oss för pannan och undra hur vi tänkte. Svart? För att det är en så himla kul färg? För att man blir på så bra humör när man ser svart? Om man istället hade tagit sig tid att renovera de gamla bostäderna, hade vi inte haft någon diskussion alls tror jag. Landshövdingehus har den effekten på de flesta. Vackra vinklar, fina färger, naturliga material. För att inte tala om alla gränder som fanns. Nu är det som det är, men jag är glad över att G-P idag publicerade ett filmklipp över det som var. Så att vi kan minnas. Och förhoppningsvis inte göra om samma misstag igen.

tisdagen den 8:e mars 2011

Internationella kvinnodagen

Man kan ju undra om det behövs en internationell kvinnodag år 2011? Svaret är tyvärr: JA! Har man väl börjat reflektera över ojämställdheten runt om i världen och även här på hemmaplan, så är det svårt att sätta på skygglapparna igen. Det räcker med att slå på TV:n och tänka lite kritiskt runt reklam. Vad är det vi blir matade med? Jo, är det ett styrelsemöte som ska symboliseras, då är det tio män och en kvinna runt ett bord. Tvättmedel? Don't get me started.

Jag var på en författarfrukost med Maria Sveland innan jul. Jag hade läst Bitterfittan men inget mer. Jag tyckte inte den var bitter nog. Förstod liksom inte varför det blev sådan uppståndelse, den var ju bara sann, vadan denna storm? Så förstod jag att det fortfarande var tabu att prata om ojämställdhet. Då bodde jag i USA och i jämförelse med där, är Sverige helt och hållet jämställt. Ja, man kan ju undra vad jag anser om USA då ... Don't get me started får jag nog dra till med igen. Hursomhelst, Maria har vunnit ett pris, och det är helt rätt. Hon var fantastisk att lyssna på på författarfrukosten. Bitsk och exakt i sina utlåtanden. SÅ underhållande! Och SÅ härligt med någon som vågar säga allt det där som behövs sägas och som är så insatt som hon. Åh, jag blev nästan lite kär. Hon påpekade en hel del om kulturvärlden och förlagsvärlden etc. Mycket intressant, och beklämmande. Hon tyckte sig dock se att en förändring var på gång. Inte så att kvinnorna blev insläppta på förlagen, utan att kvinnorna själva inte längre ber om ursäkt för sitt manus, utan istället ger ut det själv och blir uppmärksammade. Jag satt och sög i mig och tänkte att jag gör helt rätt som inte låter mig bli nedslagen av en refusering. Hon menade att det var många kvinnor på gång nu. Jag hoppas verkligen det, det måste till en förändring!

Ja just det ja, det är Fettisdagen idag också. Jag är inte sugen på semla idag. Har redan ätit för många och på något sätt är min kropp inställd på att semlor ska avnjutas i februari. En vecka in i mars känns helt fel.

måndagen den 7:e mars 2011

Jag tjatar om mitt hår

Newyorkmamman ville att jag skulle lägga ut en bild på mitt egenfärgade hår. Så nu gör jag det.

Ska jag vara nöjd?

Idag har jag ökat min text med 7 000 tecken och strukit nästan lika många. Det borde ju innebära att jag skrivit nästan 14 000 tecken, eller hur? Katerina Janousch skrev på sin blogg om sitt och andras skrivande, att man ska sikta på 10 000 tecken per dag. Då har man en roman inom lagom tid. Så, jag tror att jag slutar för idag och är nöjd.

Dessutom har jag fått ännu fler betällningar! Det borde innebära att över tjugo bibliotek nu har min bok för utlåning och minst tre bokhandlare säljer. Det låter konstigt att jag inte har full koll, men eftersom beställningar sker genom både Bokrondellen och Bibliotekstjänst, så är jag inte helt säker på var slutbeställningarna faktiskt hamnar. Adlibris beställer kontinuerligt och privata beställningar droppar in. Jag forstätter att arbeta mot mitt mål. Mina drömmar. Åh, härliga drömmar!

Uppdatering: Herregudibrallan vad kul! Nu öppande jag min mail och har fått ytterligare en beställning från Bibliotekstjänst. Snart 30 bibliotek har min bok. Ojoj, stort. Måste nog fira med lite champagne. :) (Jag förstår att 30 bibliotek inte känns så mycket för etablerade författare, men för mig är det stort STORT och jag är så SÅ lycklig!)

söndagen den 6:e mars 2011

Lycklig?

Några forskare i USA har kommit fram till att det är vanligt med en livskris när man blir 46 år. Tydligen har man tidigare sett kriser vid 30 år och 50 år. Frågan är också när man själv tyckte att man var som allra lyckligast?

För mig har det varit olika "lyckor" vid olika åldrar. När jag var 20 var hela kroppen lycklig. Den var frisk och stark och rent psykiskt låg man helt klart på topp. Livet var intressant och det fanns så mycket att utforska. Jag tyckte dessutom att jag var bäst på allt. När jag var 30 hade psyket blivit lite mer osäkert. Inte olyckligt på något sätt, men på de tio åren sedan jag var 20, hade man ju insett hur mycket man faktiskt inte förstod. Naiviteten vid 20, hade bytts till insikt vid 30. Naivitet är en form av lycka anser jag. Denna hade jag inte kvar. Kroppen kändes dock fortfarande stark och psykiskt var jag också stark.

Nu, vid snart fyllda 40 kan jag ärligt säga att kroppen inte känner sig så himla stark längre. Hur ska det kännas vid 50, undrar jag? Så, kroppslyckan, den har dalat. Jag hade svåra år mellan 33-37, dessa har satt sitt spår på psyket. Inte så att jag har så kallade psykiska besvär, men naivitet och insikt, har bytts ut mot en rejäl dos cynism. Däremot har det hänt en massa skojiga saker mellan 37-40, så där ligger det en lyckotopp.

Summa sumarum:
20 år: Naivitet
30 år: Insikt
40 år: Cynism
50 år: ??

lördagen den 5:e mars 2011

Kulturkrock

Det här är hysteriskt roligt. Tycker jag som bott i USA med amerikansk make. Det här är också ytterst tragiskt. Tycker jag som skilt mig och numera bor i Sverige med svensk sambo. Det beror på vilket synsätt man väljer. Kulturkockar mellan USA och Sverige finns det dock gott om. Jag valde ett svenskt liv. Inte alltid det bästa av alla världar, men det bästa för mig.

Nu jäklar!

Jenny Silvers dansare

"Men, de härmar ju zombierna i Scooby-doo ju".

HAHAHA, ja, ur barnens mun får man höra sanningen.

Kidnappning

Usch och fy. Läser om ett försök till kidnappning i Stockholm. När jag och sonen var där för någon vecka sedan, så inträffade något. Jag skulle köpa blommor till mina vänner och sonen var hungrig. På Karlaplan fanns ett blomstertält och precis utanför fanns en korvkiosk. Då jag har mina randiga och rutiga skäl till att hålla min son under uppsikt, var jag glad att blomstertältet hade fönsterrutor. Jag har genom åren tränat mig själv till att alltid se sonen, oavsett hur han rör sig. Min blick är alltid mot honom. Tack och lov. Det var bara vi på Karlaplan vid den tiden. Han satt ensam på bänken vid kiosken med sin korv och sin dricka. Han tycker om att känna sig stor, så han vill göra saker på egen hand. Om han visste att han är övervakad precis hela tiden skulle han nog inte bli glad. Men den ilskan kan den här mamman ta om det skulle behövas. Hellre den ilskan är ett bortfört barn. Nåväl. Helt plötsligt ser jag en kvinna komma emot sonen. Hon ser sig över axlarna. Går målmedvetet mot honom, men inte särskilt snabbt. Fokuserar på sonen samtidigt som hon tittar runt sig lite diskret. När hon kommit fram till sonen tog jag några snabba steg mot henne och försökte döda henne lite lätt med min blick. Då kom hon av sig, och gick med snabba steg därifrån. Ja, jag är en paranoid mamma. Lite paranoia kan vara bra när världen ser ut som den gör.

fredagen den 4:e mars 2011

Misstag jag begått som egenförläggare, del 2

När man ska ge ut en bok på eget förlag, så ansvarar man även för hur boken ser ut i tryck. Eftersom jag tyckte det var lite råddigt med Indesign, hörde jag mig för med mina vänner om det var någon av dem som kunde hjälpa mig. En kompis hade en före detta elev som var duktig på Indesign, så jag anlitade honom. Han var snabb och duktig och lätt att kommunicera med. Dock: Någonstans längs vägen så försvann mitt önskemål om teckenstorlek 12. Eftersom det var den enda storlek vi talat om, tänkte jag inte mer på det. Han skickade över texten i Indesign och jag ändrade alla enkla och dubbla horungar, avstavningar och styckesindelning om den råkade komma överst på en sida. Tack och lov beställde jag ett provtryck av min bok innan jag beställde större kvantiteter. Han hade vid något tillfälle gjort om texten till 10 punkter. Det gick knappt att läsa texten för att den var så kompakt, eftersom radavståndet var enkelt dessutom. Detta blev ett problem eftersom jag skulle ha releaseparty en dryg vecka senare. Han ändrade till 12 punkter och 1,7 i radavstånd. Men: Nu blev ju flera horungar på fel ställe och avstavningarna helknas på vissa ställen. Med endast några timmars marginal att göra om allt för att hinna få leveransen innan releasepartyt hann jag inte allt. Detta har resulterat i att det nu finns några horungar och några felavstavningar i det färdiga exemplaret.

Lesson learned: Lita inte på andra när man själv har ansvaret, gör alltid en egen sista koll.

Hårelände

Man går till frisören med en bild på Michelle Williams. Man säger att sådär vill man ha det. Precis så ljust, men inte så gult. Liksom. Man säger att gulorangeröda toner inte är önskvärt. Man säger att "håret måste gå åt det kalla hållet, jag passar inte i gulorange hår". Frisören försäkrar en om att det naturligtvis ska bli precis så ljust och kallt i tonen som man vill. Inte en enda gång har en frisör lyckats göra mitt hår kallt i tonen. Varenda gång säger de att "efter några tvättar kommer det bli en kall ton." För det första: Jag vill ha en kall ton omedelbart. Jag tycker inte jag ska behöva tvätta håret i en veckas tid för att bli av med gula toner. För det andra: Jag blir ändå aldrig av med de gula tonerna. Jag går alltid tillbaka. Först då lyckas de göra en någorlunda kall ton. Jag har ljust hår av mig självt, det ska inte vara några problem att göra detta i en kall ton. Själv kan jag fixa kall ton i håret med Jane Hellen slingblond, så uppenbarligen går det. Åtskilliga gånger har jag svurit att aldrig mer gå till en frisör. Det är dyrt och blir aldrig som jag vill. Nu svär jag igen. Aldrig mer, hör du det Hanna? Aldrig mer!

torsdagen den 3:e mars 2011

Misstag jag begått som egenförläggare, del ett

Känner mig lite dum. Som jurist, även en overksam sådan, borde jag kunna läsa avtal. Men se, lite för ivrig skulle jag sätta ett pris på min bok. Där borde jag ha sett att till vissa, så står leverantören för portot. Hos andra står beställaren för detsamma. Till en beställare har jag skrivit på ett avtal till och med maj, där leverantören ska stå för portot. Leverantören, det är jag det. Eftersom jag ville sätta ett så lågt pris på boken som möjligt, la jag mig på tryckkostnaden för densamma. Jag missade helt och hållet att jag själv skulle stå för portot. Detta innebär att jag förlorar pengar för varje skickad bok. Jag antar att det är sådant jag kommer att se tillbaka på om några år och le lite åt mina nybörjarmisstag. Så snart maj är här är det jag som ändrar priset.

Book swap!

Åh,vad roligt! Idag fick jag "Uppdrag utrotning" i brevlådan. Detta som ett resultat av en book swap som jag själv föreslog. Jag tänkte att vi egenförläggare emellan kunde byta böcker. Sagt och gjort. Jag frågade Carita som skrivit böcker om nyhetschefen Adrian Debutsky om hon ville byta med mig. Och det ville hon! Så igår fick hon min debutroman och idag fick jag hennes andra roman. (För första har sålt slut.=Toppen egentligen.)


Så nu vet jag vad jag ska läsa ikväll!

Endast en reflektion

På www.sverigestalare.se är endast en av de fem mest efterfrågade talarna, kvinna. Men på listan över de fem med högst betyg, är tre kvinnor.

onsdagen den 2:e mars 2011

Så många frågor

Varför ligger det en tandborste i köket?
Varför ligger det en dvd-film i köket?
Varför ligger det en hundborste i köket?
Varför står inte saften i skafferiet?
Varför står inte rengöringsmedlen under diskbänken?
Varför diskar ingen thékoppen och tillbringaren?
Varförvarförvarför??


Samt vitaminer, fröpåsar, brandlarm utan batterier och fästingspray. Why??

tisdagen den 1:e mars 2011

Föreläsning

Nyss hemkommen från mitt första uppdrag som föreläsare. Att jag gillar att prata är ingen hemlighet. Att jag har något att säga är inte heller en överraskning. Det som var en överraskning var dock hur alla satt som små ljus och tittade rakt på mig. Alla oerhört intresserade av vad jag hade att säga. Knäpptyst. Tills frågestunden. Då räckte alla upp handen och jag fick nicka och peka på den som skulle få fråga. Och jag svarade. Den där timmen som allt skulle rymmas inom, den räckte inte. Biltiden gick ut. Böter fick jag. Tillsammans med alla andra som också parkerat där. Men hörni, jag tyckte ju jättemycket om det här! Mermermer!!

Att starta förlag

Jag är ju precis i början av min karriär som förläggare. Men jag har redan hur mycket som helst som jag skulle kunna skriva om. När jag googlade runt hittade jag en intervju med ett nytt förlag och tyckte att den sammanfattade så himla bra vad jag själv varit med om. Därför länker jag till det inlägget här: Bloggen "Ett knytt" har intervjuat författaren och förläggaren Anna Lindvall-Olsson.

En ny vår

Innan veckan är slut är det jag som har den här frisyren. Och färgen. Om jag blir lika snygg återstår att se. Däremot skulle jag lätt kunna tänka mig att klä mig sådär till vardags. Dock inte på en Oscarsgala.

Bild från Instyle.com

Diamonds are a girl's best friend

Newyorkmamman tyckte att jag skulle blogga om Oscarsklänningarna. Jag såg ett sammandrag och jag har tittat på nätet. Gäsp. Nej, i år var det inget som varken satte känslorna i lågor eller var upprörande. Däremot tänkte jag på diamanterna. Jag gillar diamanter. Konfliktfria såklart. Once upon a time hade jag en ansenlig summa pengar på mitt vänstra ringfinger. Amerikanskt så det förslår. I alla fall, det här kommer låta konstigt om man inte har haft tunga ringar på sig, men: Ett tunt band, (eller hur säger man i Sverige?) håller liksom inte ringen på plats. Det är ganska så obekvämt att ha en ring som glider hela tiden. Om man inte håller ringfingret klämt mellan lillfinger och långfinger, så glider diamanten istället ner på undersidan av handen. Sådant satt jag och tänkte på under Oscarsgalan. Och ringarna gled och kvinnorna knep med sina lill- och långfingrar. Titta på bilden av Reese Witherspoon så förstår ni vad jag menar. Som hon kniper med lillfingret för att kunna klappa i händerna. Som ringen glider. Dessutom lämpar sig inte dylika ringar för ett klimat där man behöver använda vantar. Oj, var man förstör vantar med stora infattningar! Nej, jag må älska diamanter, men bekvämlighet går före. Därför har jag numera ett platt band med många små diamanter istället. Det gnistrar fint det också. Och fastnar absolut ingenstans.
Bild från people.com