tisdag 31 maj 2011

Djävulsformeln

Jag har aldrig läst en bok av Carina Rydberg. Emellanåt är jag inne på boktipset.se där hon bloggar och uppdaterar ganska ofta. Men där tycker jag att hon har snöat in så mycket på Assange att jag har svårt att läsa till slutet på hennes inlägg. Men så var jag då på bokcirkel för ett tag sedan och vi tog med böcker som vi ville byta med varandra. Jag kom hem med bl.a. Djävulsformeln av just Rydberg. Inte har jag kommit långt inte, men måste redan säga att åh, vad jag gillar hennes sätt att skriva! Om innehållet håller boken igenom, det har jag ingen aning om just nu, men språket och meningsuppbyggnaden njuter jag av. Ja, hon skriver riktigt bra. Här tänker jag lära mig något. Vad vet jag ännu inte, men något ska jag ta med mig!

Osmakligt

Sådär, nu har jag läst hela intervjun med Kungen. Intervju förresten. Förhör är väl en bättre term. Ett förhör utan innehåll. Ett oförskämt förhör. Sanningskommission? För att få fram om Kungen sett lättklädda damer på barer eller sett till att kaffeflickor kommit som dessert till vissa privata fester? Som monark är det ju oerhört svårt att veta om alla i ett sällskap har rent mjöl i påsen. Han hamnar på olika ställen runt om i världen. Varför skulle detta hota Sveriges säkerhet för att han också är ordförande i Utrikesnämnden? Om Kungens äktenskap inte är av den vitare sorten, har vi verkligen med det att göra? Nej, jag säger som jag sagt förut, det är något annat som pyr under ytan. Något som journalisterna vill ha fram och som de nu obönhörligt ser att de har inom räckhåll. Svensk press har alltid varit hårt hållna av kungafamiljen. Men nu, nu är det något. I en kommentar i mitt tidigare inlägg i frågan sa en läsare att det kanske snart kommer en rubrik om att "Jag födde Kungens kärleksbarn". Ja, jag är benägen att hålla med. Det som pågår nu är inte det de egentligen vill skriva om. Den där intervjun var under all kritik tycker jag. Ett lågvattenmärke. Man kan hålla en intervju respektfull och ändå få fram de frågor man vill.

måndag 30 maj 2011

Jag är för kort

Nyss tillbaka på kontoret efter ett nätverksmöte. Och än en gång är det något som gnager i mig. Samma sak varje gång. Jag är kortast överallt. Vet ni vad som händer då? Jo, då pratas det över huvudet på mig. Jo jo, visst kan jag ta mig ton och visst får jag också uppmärksamhet, men det är ändå skillnad. När det är både män och kvinnor på ett möte så blir diskussionerna 30 cm högre än mina öron och ögon. Ofta skiter jag fullständigt i detta och pratar ändå. Kräver lite plats. Men ibland orkar jag inte. På juristlinjen gick det en rullstolsburen man i min grupp. Han satt där i sin stol och man försökte inkludera honom. Det var lite svårt. Man såg sig omkring men för att inkludera honom så fick man titta väldigt långt ner. Det var då jag började reflektera över det här med längd. Att jag ju ofta hade samma handikapp som han. Han löste situationen på så sätt att han tryckte på en knapp, så hissades han upp i sin stol! Han kom i precis den ögonhöjd han ville. Jag kan bara ta till klackar och då kommer jag ändå inte så himla högt upp. För att inte tala om hur ont det gör i tårna. Kanske är det värt det i slutänden. Ska pröva på nästa möte och utvärdera efter.

söndag 29 maj 2011

Äntligen sol

Åh, det ser lovande ut!

Söndagssyssla

Idag har vi nyst och fryst ute i "butiken" ovanpå garaget. De vi köpte huset av har byggt upp en kopia på en byggnad som stått på platsen förut, för att ha som butik. Där sålde de antikviteter och loppissaker från huset, samt sin egenhändigt drejade keramik och stickade och virkade saker. Sedan skilde de ju sig som sagt. I sommar tänkte sonen ha sommarcafé där vid något tillfälle, så nu städar vi och gör i ordning. Det kommer bli så himla bra! Nu håller vi tummarna för fint väder just den dagen, för inomhus finns det bara plats för två små bord, och sonen räknar kallt med fler gäster än så. :)

lördag 28 maj 2011

Tjugo år yngre



Tänk att man kan se exakt likadan ut som för tjugo år sedan och ändå syns det att man är just tjugo år äldre. Fascinerande.

Nyhetstorka?

Jag kan inte förstå den här mediala uppmärksamheten som Kungen får just nu. Att han varit en festprisse som tagit snedsteg har ju varit känt länge. Varför dra upp det nu? Är det i brist på rapporter om växande kronprinsessmagar? Eller är det en annan nyhet man hellre vill ha fram men inte får pga pressetiska skäl? Så vill man pressa allmänheten till att kräva mer information om kungaparet och helt plötsligt så blir de uppgifter man sitter inne med, i allmänhetens intresse? Och på så sätt går man runt reglerna om pressetik?  För att det i nuläget skulle vara smutskastning att presentera uppgifterna i pressen? Ja, jag är cyniker ut i fingertopparna. Men med tanke på de historier jag hört av journalistvänner så inser man att det finns en hel massa skit som inte pressen får skriva om. För även om det är svårt att tro ibland, så finns det fortfarande en etik inom kåren.

fredag 27 maj 2011

Oj, vad jag längtar efter att flyga

Nej, nu ljög jag. Ibland önskar jag att det vore förbjudet med alltför detaljerade artiklar om olyckor. Lite som policyn att inte visa bilder av mördade i svenska dagstidningar. Vill jag veta att det inte går att räta ut ett plan som har en 35 gradig lutning? Svar: Nej. Vill jag veta att det tog fyra minuter innan kraschen? Svar: Nej. Jag hade hellre velat tro att det var en explosion mitt uppe i luften orsakad av för snabb hastighet in i kalluft eller vad det nu var för diffust de trodde först. Att de däremot försöker snaska till det med att skriva att den mest erfarne piloten låg och sov och den yngste satt vid spakarna, det är bara rent effektsökeri. Jag litar faktiskt på att alla piloter som sitter i de där stora planen vet vad de gör. Oavsett ålder. Däremot litar jag inte alls på flygplanen i sig, eller på vädret. Och inte heller fullt ut på flygledarna. Helst skulle jag både sitta vid spakarna, ha byggt planet själv och suttit i flygledartornet själv. DÅ skulle jag kunna slappna av och flyga lugnt. Om vädret tillät.

Btj

Äntligen börjar pengarna från Bibliotekstjänst trilla in. Det har varit oerhört skralt i kassan här en längre tid. De har 60 dagar på sig att betala för böcker de beställer. Deras regler, inte mina. Dessutom så har jag behövt stå för frakten och är man så dum att man skriver en tung bok så är man. Alternativt att man är så dum att man tänker på att läsaren ska ha en behaglig läsupplevelse så att man väljer teckenstorlek 12. Det får jag äta upp nu. Jag hoppas ni som har läst inte tyckte att storleken var för stor, då blir jag sur. Oavsett vad ni tycker, så blir det storlek elva nästa gång. Såhär kan vi inte ha det. 45 kronor per bok, det är ju löjligt.

Jag och Mari Jungstedt

Just nu läser jag "Den farliga leken". Jag känner mig mycket bekväm med hur M. Jungstedt skriver. Det här är den första bok jag läst av henne, så jag vet inte om hon skriver likadant i de andra böckerna. Men så tänker jag att jag ska fundera på vad det är som gör mig så bekväm med hennes stil. Och slås av att det finns stora likheter med hur jag själv skriver. Jaja, nu kan man tro att jag har fått hybris och jämför mig med en etablerad och godkänd författare och inte ser mig för vad jag är - liten och blablabla, men jo, jag tänker visst säga att det finns likheter. Hon använder ytterst få dialoger. Hon bygger upp meningarna på liknande sätt och stycken, styckeindelning och kapitlen. Vi använder ungefär samma vokabulär. Ja, det är det jag upptäckt hittills.

Dialoger är svårt tycker jag. Både att läsa och skriva. Det blir lätt så himla pladdrigt och tråkigt. Det är få författare som lyckas få mig att läsa igenom en hel sida med dialog. Jag tröttnar, tycker det är ointressant och blir irriterad på jamseriet. Å andra sidan är jag straight to the point när jag pratar i verkliga livet också. Inga onödiga resonemang här inte. Förutom inuti mitt huvud. Där förs det oändliga resonemang om hutlöst ointressanta saker.

Ville bara säga det. Nu tillbaka till kladdkaka och bok!

Vadå sandstrand?

Varför har jag en sandstrand som bakgrund på bloggen? Har jag alltid haft det hos er andra? På min dator hemma har jag endast en helt lila bakgrund ...

torsdag 26 maj 2011

This is how it's done

Sådärja, nu är han gripen. Ännu en i raden av alla dessa män som går runt med tusentals människors liv på sitt samvete. Det där samvetet de förvisso inte har. Men som vi andra tycker att de borde ha. Men en stor skillnad mellan det här gripandet och icke-gripandet av Bin Ladin, är att Mladic kommer att ställas inför rätta. En långt mycket lämpligare åtgärd än att skjuta ihjäl personen i fråga. Ja, så tycker i alla fall jag. Visst, man kan argumentera för dödsstraff vad gäller män (ständigt dessa män...) som dödat så många, men jag tror att de själva föredrar att bli skjutna och inte bli ställda inför rätta, så att bli skjuten blir the easy way out. Medan vi andra som har ett samvete tror att döden är värsta utvägen för dem. Men nu spekulerar jag bara ... Eller också är det så att jag vill gripa alla tillfällen jag kan för att vädra mitt missnöje med hur USA sköter saker och ting.

Umgängesrätt

Domstolarna har verkligen en hel del att göra. En domstolsväninna till mig berättade om ett fall där föräldrar bråkade om en mössa. Mein Gott, där ligger man i lä. Nu har tingsrätten i Blekinge dömt i en fråga som rör umgängesrätt med hund. Nej, husse har inte rätt till umgänge med hunden från tid till annan. Hunden stannar hos matte. Jag har för mig att jag läst tidigare att det är för att hon står som ägare till hunden. Jag kan också tänka mig att det beror på att hundar ses som objekt i svensk lagstiftning. Det är svårt att motivera att utdöma att en stol ska forslas fram och tillbaka mellan två personer. Köp en egen stol, liksom. Samma sak med hund. (Att jag tycker att djur ska ha en annan rättslig ställning hör inte hit.)

Nåväl, juristen i mig kunde inte avhålla sig från en kort kommentar.

Skrivtips

En författarblogg med självaktning bör ha inlägg om skrivtips. Om jag har självaktning i dagsläget tåls att diskuteras, men författarblogg vill jag ändå propsa på att jag försöker vara. Emellanåt. Just nu sitter jag och redigerar mitt råmanus en första gång. Och vill gråta en smula. Jag måste nämligen stryka en massa. För att det så tydligt skiner igenom på några ställen att vissa saker är självupplevda. Trots att jag inte trodde det när jag skrev den första versionen. Så här kommer mitt första skrivtips:

Stryk allt som kan härröras till din person. Om det inte är något självbiografiskt du skriver såklart. Men även om man skriver fiktivt, så är det ofta man skriver om sådant man själv upplevt. När man fått lite distans till sitt manus, så hoppar dessa meningar fram som en finne efter en chokladkaka. Bort med detta! Jag hajar själv till när jag läser vissa böcker och det är uppenbart att något privat har kommit med.

Exempel på mening jag strukit idag: Han har en förmåga att kunna få problem, stora som små, att låta betydelselösa och inget man behöver ödlsa tid med att tänka på. Den meningen är totalt självupplevd och skulle den ha varit med i någon bok, så skulle det ha varit i "Som någon annan bäddar" men inte i den jag skriver nu. Bort med den! Och hundra meningar till som var likadana. *Måste andas i påse nu när manuset är sju sidor kortare än det var när jag började i morse*

Här står jag

Ta-daa! Här står jag på hyllan i Mölndals Stadsbibliotek!




När bibliotekarien insåg att jag var författrinnan till boken jag just höll på att fota, så flyttade hon mig raskt  till Nyhetshyllan! Och tog ett kort på mig. Attans vad lik min pappa jag är, det är nästan skrämmande. Dessutom så blev jag både blyg och förlägen över att bli fotad framför min bok ... Hallå, självförtroendet, vart tog du vägen?


onsdag 25 maj 2011

Jag är underbar!

En sådan här halvtom dag känns det bra att jag kan vara underbar också. :)

Idag är jag medioker

Det började med att mitt glas var halvtomt. Det fortsatte med att jag såg hemskt gammal ut när jag tog kort på mig själv. Via en lunch på lax och färskpotatis borde mitt glas kännas halvfullt, men istället fortsatte den halvtomma dagen. Mitt manus är mediokert och jag har en jättefinne på kinden.

På fullt allvar tror jag att mitt försök med att dra ner på sötsaker har slagit på humöret. Visst är det väl så att hjärnan behöver choklad för att må bra? Finnar får jag ju tydligen ändå, så varför avstå.

Osmakligt Expressen!

Har du koll på stjärnornas rynkor? Är detta en fråga som verkligen behöver ställas? Är en rynka något så uppseendeväckande att den förtjänar ett test? Var går gränsen mellan vad vi är intresserade av och vad vi blir tillsagda att vi ska vara intresserade av? Vad kom först, hönan eller ägget? Nix, jag tänker inte ta ett test för att se om jag känner igen rynkor. Inte när det är vinklat som något negativt. Den dag det kommer ett test om charmiga rynkor, då kanske jag tar det testet. Men ett sådant kommer nog aldrig bli publicerat.

Idag är mitt glas halvtomt

Idag gör jag något dumt. Jag surar över vädret. Man ska inte sura över saker man inte kan göra något åt, men idag gör jag det ändå. Egentligen surar jag nog över det faktum att jag bor i ett land där man inte kan ta för givet att sommaren kommer bli varm. Då blir varje sämre dag en smärre katastrof. För tänk om det blir så imorgon också? Och dagen därpå? Det är därför jag ofta tycker bättre om hösten. För då är mitt glas alltid halvfullt. Då glädjer jag mig över varje fin dag istället för att sura över de sämre dagarna.

Hjälp, idag är jag väldigt svensk.

tisdag 24 maj 2011

Mitt Narnia

Huset vi bor i är en aning udda. Det finns endast ett likadant till. Men det huset har blivit lite förstört av fel uppvärmning, samt renoverats ovarsamt. Vårt hus ägdes av en och samma familj mellan år 1905 när det byggdes, till år 2006 när yngsta dottern dog. Inga renoveringar hade gjorts, förutom att göra ett badrum. Den familj som då köpte huset, gjorde de renoveringar man fick göra, la om taket och fixade stammarna. Sedan skiljde de sig. Himla trist för dem, men det gjorde att vi fick möjlighet att köpa huset. Vi föll direkt för det och eftersom de flesta i Sverige vill ha ett hus de får bygga om hur de vill, så var det inte många spekulanter trots en stor tillströmning av människor på visningen.

Pappan i familjen som byggde huset, drog igång biblioteksverksamheten i Göteborg. Han skötte den utifrån sin bostad och var en av eldsjälarna till att det blev ett enda stort bibliotek istället. När det biblioteket skulle samla de böcker som fanns ute i småbiblioteken som flera skötte från sina hus, så ville man inte ha alla böckerna. De som inte följde med till stora biblioteket packades därför in och katalogiserades i en av husets sidovindar. Läs lite mer om detta på http://www.berghemforlag.se/

Att komma in i detta utrymme är som att gå in i en annan värld. Därför kallar vi det vårt Narnia. Eller, det är nog bara jag som gör. Det luktar helt annorlunda och man blir förflyttad till en helt annan värld. Jag har visserligen målat dörren i en annan färg än originalfärgen och väggarna utanför är nu vita. De var från början mörkt bruna. Dörren var ovädersgrå.

Jag har inte världens bästa kamera, men en liten känsla kan ni nog få från dessa bilder:



måndag 23 maj 2011

Kortare

Det syns ju inte att det är samma person ens.

Well, det är dags för kökssaxen igen. Kort ska're'va!

Om man vill köpa min bok

Nu har jag fått frågan i flera kommentarer om hur man kan göra för att köpa min bok. Så nu skriver jag ett inlägg om det:

Billigaste sättet att läsa boken, är att gå till ett bibliotek. Om det inte är ett av dem som tagit in den, så kan de antingen beställa eller låna från ett annat bibliotek. (Om man lånar på biblioteket istället för att låna från någon som har köpt boken, så gör man dessutom mig en tjänst eftersom utlånen registreras, det gör det inte om ni lånar väninnans exemplar. Statistik, man vill åt en bättre statistik vet ni.)

Nästa sätt är att köpa från Adlibris. Klicka då på bilden här till höger, så kommer du direkt dit. 143 kronor.

Man kan också fråga på sin bokhandel, de kan alltid beställa in.

Om man bor utomlands så kontaktar man mig/förlaget direkt på info@berghemforlag.se Detta gäller också de som vill köpa ett signerat exemplar. 100 kronor för boken, plus frakt 45 kr. Utanför Sverige men inom Europa, kostar portot 80 kronor och till USA (och borde gälla resten av världen också) kostar det 90 kronor i porto.

söndag 22 maj 2011

Den ofrivilliga hemmafrun

Såg ut på det här sättet innan sidan 136 i debutromanen Som någon annan bäddar. Idag ser jag ut på ett helt annat sätt. Men kökssaxen hänger med som redskap för att kapa hår.

"... Tar kökssaxen. Klipper av håret. Hon klipper och klipper. Har aldrig brytt sig om hår, så det gör henne inget om det blir kort. Riktigt kort."



Början

 Nu är jag modig. Nu publicerar jag början på min nästa roman. Ja, visserligen är det fortfarande bara ett råmanus, men jag tänker mig början ungefär såhär:

”Men kör över mig då!” Han vrålar ur sig sin förtvivlan framför den vita Saaben som just tvärnitat framför honom på Oscarsleden.
”Kör över mig”! Men den vita Saaben står alldeles stilla. En annan bil passerar långsamt förbi på Saabens vänstra sida.
”Aaahh” skriker han nu, då han inser att han missat ytterligare ett tillfälle att förlora sitt liv. Han som hade trott att denna idé skulle vara enkel att utföra. Att springa framför en bil på leden, utan möjlighet för bilen att hinna stanna.

I mörkret stod han vid vägkanten och väntade på det rätta tillfället. Det var ganska glest med bilar den här natten men varken måne eller stjärnor syntes på himlen, så risken att bli upptäckt där han stod borde ha varit minimal. Den första bil som kom reagerade han för långsamt på, han hörde den helt enkelt inte närma sig, så tillfället gick förlorat redan innan han hunnit hoppa ut på vägen. Den andra bilen som kom, missbedömde han hastigheten på och den tid det skulle ta att hoppa framför i precis rätt ögonblick. När han gjorde sin störtdykning så hamnade han inte framför däcken som han hade planerat, utan bakom det bakre hjulparet. Smärtan i knäna när han ramlade i asfalten hade för ett ögonblick varit bedövande och han rev upp ett stort hål på vardera knät på sina mörkblå märkesjeans. Den högra handflatan fick rejäla skrubbsår och armbågen fick sig en vacker stöt. Surt linkade han tillbaka till sin plats bredvid en nyponrosbuske som inte helt dolde hans kropp, men där han hade en bättre uppsikt över trafiken.

”Tredje gången gillt” tänkte han när han såg Saaben närma sig. Den här gången skulle han minsann inte hoppa försent. I precis rätt ögonblick kastade han sig framför strålkastarna på bilen. Hur, hur, var det möjligt att föraren hade hunnit stanna på den korta sträckan? Den nuddade bara vid honom när bromsarna låste sig. Kroppen fick en knuff och han föll hårt på asfalten, men inget mer hände än att hans högra hand fick ytterligare kraftiga skrubbsår och att hans vita skjorta fick ett hål på högra armbågen. Hans högra höft fick sig också en kyss av asfalten, men annars var han fortfarande full av liv.

Utan att kunna besinna sig kastar han sig upp och slår med knytnävarna på motorhuven till den vita Saaben.
”Kör över mig då” vrålar han. Genom rutan skymtar han en rädd flicka och uppfattar sedan en medelålders man i passagerarsätet. Denne ser lugnt på honom medan han talar i en mobiltelefon.
”Åh, nej, han ringer polisen”. Den förödmjukelsen skulle bli för mycket. Först två misslyckade självmordsförsök och sedan polisförhör ovanpå det. Förmodligen med efterföljande läkarbesök och tvångssamtal med en psykiater. Nej tack, så roligt ska de inte ha det. Han gör helt om framför bilen och springer in i nyponrosbuskaget för att komma bort från vägen. Glömmer av vägräcket och dunsar med hakan först när han snavar över det. Han kommer snabbt på benen och försvinner mörbultad, med vid alldeles för mycket liv, in bland Klippans myller av bostäder och ateljéer.

Hoppas ni alla får en trevlig söndag!

lördag 21 maj 2011

Egenutgivare

Det där med att starta eget förlag. Det där med att ge ut sina egna böcker på ett eget förlag. Det ses inte alltid som tufft utan emellanåt som om det råkar vara synd om den som valt denna väg. Trams, säger jag. Se bara på Piratförlaget. Vad är det om inte ett förlag som startats av några som ville ge ut sina egna böcker? Får de respekt eller inte? Säljs deras böcker eller inte? Precis. I rest my case.

Twingly

Varför fungerar det inte att pinga på Twingly? Jag har haft problem förut, men då har det känts som om det varit knutet till en viss nättidning, nu har jag länkat till tre olika och inte på någon har det fungerat. (Under inlägget om öppenhet.) Någon som brukar pinga som vet vad problemet kan vara?

Färger i min trädgård

Nu ska vi se, kan man göra collage rakt i inlägget, eller krävs det ett bildhanteringsprogram? Jag testar.



Nähä, det gick inte. Hur lägger man bilderna bredvid varandra då? Går inte det heller? Jag är trött på att bara kunna lägga in bilder i en storlek och inte kunna rotera eller nå't skoj. Något förslag?
Jaha, nu har jag lyckats flytta bilderna lite. Yttepyttelite. One small step for mankind, one big step for Hanna.

Öppenhet

Jag är inte den som brukar dra USA som ett gott exempel på hur ett land kan fungera på bästa sätt. Men det händer trots allt då och då. Civilkurage exempelvis. Är det något vi svenskar kan lära oss av amerikanerna, eller, jag kanske borde säga newyorkborna, för det är dem jag jag jämför med, så är det just civilkurage. Och så är det det här med tolerans. Även under ockupationen av Irak och terrordåden på Manhattan, så gick muslimska kvinnor och män oantastade på gatorna där. Ja, jag vet, det var inte muslimerna som grupp som utförde det hela, med det är de som till stora delar fick ta smällen. Ingen ringmur av poliser krävdes framför moskéer, inga "amerikademokrater" ställde till med demonstration. Så jag tänker att det har en poäng det där med att bygga upp ett land från scratch med en uppsjö olika nationaliteter. Toleransen för olikheter blir högre. (Nej, jag tänker inte dra in native americans och det sätt de så tragiskt skändades och förtrycktes, för det är en historia i sig.)

Jag upplevde hur det var att leva som främmande fågel i annan kultur och det har gjort att jag har större förståelse för främmande kulturer i Sverige. Det där skrämmande som många svenskar verkar tycka om olikheter, det är likadant tvärtom. Det är skrämmande att flytta till en annan kultur och då blir det väldigt viktigt med en anknytning till den egna kulturen. Utan att för den skull konkurrera med varandra. Samexistens fungerar alldeles utmärkt. Det är en av de riktigt bra sakerna med New York. Samexistensen.

Så den där moskén på Hisingen, den stör inte mig. Men jag hoppas att den blir riktigt vacker, för något som verkligen stör mig, det är all eländig arkitektur som ploppar upp i Göteborg. När ska man ta ansvar för stadsbilden och göra något vackert, och inte bara ha budgettänk vid nybbyggnation?

Jag ser i stjärnorna

Maria Engelwinge (som skrivit den härliga sommarboken "En shot till tack") experimenterar med vad dagen har att ge. Inte genom att dra ett tarotkort eller spå i kaffesump, nej, hon tänker sig att det borde gå lika bra att få vägledning genom att slå upp en mening i en bok på måfå och se den som dagens vägledning. Även My Myself & I hänger på. (Som har skrivit boken "Refuserad" en bok jag ska köpa och läsa med behållning.) Så nu bara jag måste göra ett försöka jag med.

Första bok inom räckhåll är den jag skrev om i inlägget nedan, "Den glömda trädgården". Meningen som jag hamnade på var en kort: "Nell hejdade sig". Hmm... Det där är något jag får höra ganska ofta. Att jag ska fundera ett varv till innan jag rusa å sta. Rusar åsta? Är det något extra jag bör lugna ner mig inför idag? Tja, det rycker i kroppen för att ta bilen in till stan och köpa en parfym som tas ur sortimentet. Men det är Göteborgsvarvet idag, så det är inte lämpligt att göra det just idag. Jag har redan hejdat mig vad gäller det.

Jag ser det som en uppmaning till att lägga mig i solen med en bok. Hela dagen.

fredag 20 maj 2011

En riktigt dålig bok

I natt när jag försökte att inte tänka på döden, så läste jag. Jag läste en bok som var riktigt dålig. Jag tänkte att då kanske jag skulle somna av ren tristess. Så fort jag la ner boken så började jag gråta igen. Så jag fortsatte att läsa. Ända tills boken var slut. Sedan grät jag ännu mer. I alla fall. Det där med smaken. Ja, den är ju som baken och tur är väl det. När jag skulle googla efter en bild på den kassa boken för att skriva ett inlägg om den för att kunna varna andra, då hittade jag en massa bloggare som höjde den till skyarna. Hur? Varför? Jag har ingen aning.

Översättningen var under all kritik. Jag fullständigt avskyr när man omedelbart förstår att det är en datoröversatt bok som en översättare sedan bara putsat till. Författarinnan hade snott historierna i den av flera andra böcker. Däribland från "Den hemliga trädgården" en av mina favoriter som barn. Titeln på denna förkräckliga roman då? Jo: "Den glömda trädgården". Wow, vilken fantasi ... Hodgson-Burnett figurerar dessutom på ett ställe i boken. Kanske är boken ett försök till tribut till H-Burnett? Jag vet inte. Ett sjukligt barn som ligger instängd i ett rum i en stor herrgård finns också med. Samt den naturliga vildungen. Som naturligtvis är rasande vacker.

Jag hade nog tyckt om den här boken när jag var femton år. Kanske. Nej, förresten, jag hade behövt vara tolv för att uppskatta den. Och dessa eländiga s.k. sagor som är insprängda här och där? Isch. Nej, förlåt, jag ska kanske sluta racka ner på den här boken nu. Men med tanke på hur oerhört olika smaken är bland oss läsare, så inser man ju att det finns en marknad för precis alla böcker som någonsin skrivits. Så: Skriv mer ni som skriver, och ge ut!

Och om någon nu kände sig påhoppad för att jag rackat ner på hennes favoritbok, så kan jag bara säga att jag uppskattar att du finns! Det är underbart med alla dessa olika smaker, hur tråkigt hade det inte varit att leva om alla hade tyckt samma?

Den förskräckliga boken

Ibland skrattar jag

Då ser jag ut såhär:

Vidöppna tårkanaler

Det värsta man kan tänka sig, att förlora sitt barn, blir nu verklighet för en av mina allra äldsta vänner. För några veckor sedan var diagnosen osäker. Man talade om att dottern förmodligen inte skulle leva ett normallångt liv. Det ordet är inte positivt, men det ryms ett litet hopp däri trots allt. Nu är diagnosen fastställd och det finns ingen som helst ljusning. En sjukdom som ungefär två barn per år i Sverige föds med, MLD, har dottern diagnosticerats med. För tolv år sedan var hon en av två. Men har inte fått diagnosen förrän nu. Det är inget läkarslarv inblandat. Sjukdomsförloppet går inte att hejda. Det finns ingen medicin som kan fördröja förloppet. Inom några år kommer flickan vara blind och utan tal samt rullstolsburen. Med värk och spasmer och kramper. Det här är det absolut värsta jag kan tänka mig. Jag vill inte tänka på det. Men kan inte låta bli. Och tårarna rullar okontrollerat utmed kinderna. Jag känner så oerhört mycket med både mamman och dottern. Och känner mig så förtvivlad över att jag inte kan göra något annat än se på. Jag kan däremot ringa samtal, vara med på möten, handla mat och göra andra praktiska saker. Om jag behövs finns jag här. Jag har tid och jag har ork. Den kan jag dela med mig av.

Lilla hjärteflickan...

torsdag 19 maj 2011

Förlägenhet och fluffblommor

Idag har det varit stora bokbytardagen. I Göteborg gick den av stapeln vid fontänen på Järntorget. Jag tog med mig en av mina egna böcker och skrev en dedikation till mottagaren. Att det skulle vara trevligt om hon/han lämnade en kommentar här på bloggen om vad hon/han tyckte om boken. Snabbt scannade jag av vad folk höll i händerna och oblyg som jag är frågade jag genast en tjej om hon kunde tänka sig att byta "Ett litet snedsprång" mot den bok jag hade med mig. Tveksamt tittade hon på min roman och sa att hon inte kände igen den. Då hände det. Jag blev fruktansvärt förlägen! Jag kunde inte för mitt liv få ur mig att det var jag som var författarinnan. Snabbt hasplade jag ur mig att den fått fin kritik och blivit jämförd med "Inte utan min dotter". Sedan grabbade jag åt mig Denise Rudbergs bok ur hennes händer, lämnade min egen och försvann från platsen. Ibland förundras jag över mig själv. Är inte jag en kaxig person? En sådan som kan prata för mig? Tydligen inte. Jag var tvungen att lugna mig med lite blommor. Fluffblommor, brukar jag kalla dem i brist på bättre namn. Men nu vet jag att de heter Lövkoja. Sedan köpte jag två kaffekoppar av bara farten. Nu har jag lugnat ner mig och ska lapa lite sol på baksidan innan jag går på drop-in på skolan. En kaffe skulle sitta fint.


Uppdatering: Tjohopp, där i mitten av GPTVs reportage om bokbyterdagen dyker ju faktiskt min bok upp! Och tjejen vars Rudberg bok jag hastigt och olustigt sprang iväg med.

onsdag 18 maj 2011

Marknadsföringstips

Snart ska jag gå och lägga mig, men det här inlägget av Blondinbella måste jag spara. Kanske någon annan också behöver tips om detta?

Jag arbetar

Med ett glas Martini, tända ljus och min dator. Fattas bara ett biljardklot och en fjäderpenna, så är jag nästan som Amadeus. ;)

Älvsborgsbron

Ärligt talat. Ser ni galningarna högt däruppe? Visst, det kanske tillhör deras arbetsuppgift att knalla runt granne till Gud på Göteborgs högsta bro, vad vet jag. Jag vet att jag inte skulle göra det. Inte för någon som helst lön. Han som går till höger knallade på, han till vänster var mer försiktig. Tror jag det. Det finns inget staket, bara en vajer att hålla sig i.


Det spökar

Som straff för att sambon inte följer min blogg slaviskt, så ska jag nu skriva om honom. Kanske sätter han kaffet i vrångstrupen. Må så vara. Idag har spökena varit på honom ... Jodå, han kom inte undan. Själv var jag lite mindre påverkad. Inte alls faktiskt. Kanske är det därför de nu gav sig på honom. Vi städade undan damernas saker och var tvungna att avbryta för att de blev så upprörda. Men vi tar nya tag. Det är vi som bor här nu!

tisdag 17 maj 2011

Jag blir jämförd

Jag har följt stackars (ja, i detta fall är det verkligen "stackars") Maria Engelwinge i den sorgliga vägen tillbaka efter blogspots haveri härom dagen. Hundra inlägg som försvinner och inte kommer tillbaka. Alla viktiga som har med skrivandet att göra. Herreminje vad jag hade varit deprimerad. I sitt nyaste senaste inlägg skriver hon och länkar till de bloggar där hon gästbloggat. Jag klickade mig fram och läste ett jag inte läst förut. Där jämför hon mig, eller, skriver om mig i samma andetag som hon nämner Karin Alvtegren och Karin Fossum. Oj, jag tappar andan av glädje! Tack, kära Maria, för den meningen! Nu är min dag räddad! Hoppas din vecka fortsätter långt mycket bättre än hur den sista slutade!!

Bra tips

Jag har precis printat ut min första papperskopia av råmanuset till roman nr 2. Så ser jag att jag ju har på tok för små marginaler. Jag vill kunna kommentera i kanterna. Ordentligt långa resonemang vill jag ha plats med. Dessutom så ser det mer ut som en färdig bok om man har bredare marginaler och över- och nederkant. Och det är en rejält stor pepp att konfronteras med faktiskt.  Jaja, nu slösar jag inte mer på naturen, men ett litet tips till er som står i begrepp att skriva ut. Detta tips och andra kan man även läsa om i Amanda Hellbergs blogg. Hon har skrivit flera barnböcker och har kommit ut med sin andra skönlitterära roman för vuxna under våren. Jag samlar på tips. Om jag kommer ihåg det ska jag göra en etikett med den titeln. Skrivtips.

Romanfunderingar

Första meningen i min roman "Som någon annan bäddar" är: "Han har en sko på huvudet." Första meningen i mitt andra romanprojekt (som ännu bara har ett arbetsnamn) är: "Men kör över mig då!"

Hittills har jag 328 037 tecken, eller 71 513 ord. Jag ser slutet. Det blir inte en lika lång historia som min första. "Som någon annan bäddar" innehåller ungefär 99 000 ord. Jag tror inte att det behövs drygt 20 000 ord till för att slutföra det här manuskriptet. Fast vem vet hur det blir i slutänden. Den här gången har jag inte varit lika strukturerad. Då skrev jag avsnitt för avsnitt, nu hoppar jag hej vilt. Kommer jag på något som ska vara längre bak, så hoppar jag dit och lägger till. Sedan kommer jag på att jag trots allt vill ha det längre fram, men kommer inte på var. Då rödmarkerar jag för att fixa lite senare. Nu när jag bläddrade igenom hela texten så känns det som om det är mer röd text än svart ...

Den här gången har jag heller inte haft någon att bolla med och det har varit mycket svårare. Men jag hittar liksom inte rätt person att bolla med. Eller, de som skulle vara bra har för mycket att göra och hinner inte. ;)

Nä, nu ska jag fila lite på en hemsk barndom, köra en kronologikoll och kolla några årstider som jag misstänker ligger fel. Sedan kanske det passar att trycka ut den och redigera på det gamla goda viset, med penna och papper.

måndag 16 maj 2011

Nu blev jag sådär avundsjuk igen

Men vad är det med mig och min avundsjuka på Camilla Läckberg? Jag vill också ha dead-lines som någon annan sätter upp för mig! De jag sätter upp själv kan jag ju rucka på alldeles för lätt liksom. Jag behöver ramar! Jag behöver också gå på Cannes filmfestival! Jag är också avundsjuk på allt hon har att göra. Jag älskar att ha mycket att göra! Jag tillhör inte den stora grupp människor i Sverige som har för lite att göra men som oupphörligen suckar att de har så mycket att göööra ... Nej, jag tillhör den lilla grupp som glatt utropar att jag har så mycket att göra! med ett stort leende på läpparna. När jag har mycket att göra alltså. Nu har jag alldeles för lite att göra.

söndag 15 maj 2011

Jag försommarpiffar

Jag märker att jag donar om titt som tätt på en av fönsterbrädorna. Nu är påskäggen och alla fjädrar borta och det är försommarpiff som gäller istället för vårpiff. Vad kommer sedan, högsommarpiff?

Jag gjorde ett test

Via Mockapocka kom jag in på en sida där man kunde ta ett personlighetstest. (Och nu vill inte Blogger länka dit...) Det kunde jag inte motstå. Men, vad bra det stämde! För er som vill lära känna mig närmre, sådan här är jag:

Hannas personlighetstyp:
Kreativa, handlingskraftiga och snabbtänkta. Duktiga på många saker. Tycker om att debattera och kan vara angelägna om att få sista ordet. Entusiastiska över nya idéer och projekt, men kan brista i förmåga att hantera vardagliga rutiner. Oftast frispåkiga, uppriktiga och bestämda. Uppskattar att umgås med andra och är själva stimulerande sällskap. Utomordentlig förmåga att förstå komplicerade koncept och finna logiska lösningar på problem.

Karriärer som skulle kunna passa Hanna:
Entreprenörer, jurister, journalister,  PR-ansvariga, designers, skribenter, politiker.

Jag tog bort några karriärval och behöll de som jag anser passar idag. (De andra var psykolog, fotograf etc, också skojiga saker, men inget jag tänker göra.)

Bokbytardagen

Hos My Myself & I, hittade jag information om Stora Bokbytardagen. Oj, vad kul! Det ska jag såklart vara med på med min egen bok. Fontänen på Järntorget för min del alltså.

lördag 14 maj 2011

Ett inlägg till

Oj, vad kul! Sverige i ledning. När hände det senast? Oavsett vad som händer så tycker jag att det är jätteskoj. Även om jag inte ens gillar låten. Ja just det ja, de jag röstade på ligger typ sist ...

Jag tystnar inte

Hade sonen inte somnat så hade han definitivt ringt och röstat på Georgien. Vad som slår mig med Irlands bidrag är att de liknar Thing One och Thing Two från Dr Seuss böcker.


Förutom de bidrag vi redan röstat på så hade jag gärna lagt en röst på Ukraina. Ni har väl inte missat "Ukraine's got talent" och sandmålerskan? Googla genast om ni missat.

Jag misstänker att Ungerns bidrag kommer att gå varmt på alla Europas dansgolv i sommar. Vilket gör mig lite sentimental eftersom det påminner mig om alla våra bilsemestrar i Europa när jag växte upp. Underbara tonår fyllda av Europop!

Jag fortsätter

Okejrå, jag lägger en röst på T y s k l a n d också. Hoppas röstpengarna går till något behjärtansvärt ändamål.

Hår

Jaha, Blogger är tydligen inte helt kurant än, för man kan inte redigera sina inlägg. Jag som hade tänkt mig en uppdatering till tidigare inlägg. Frankrike. Hår. Herregud. Sådär ser min son ut. Precis. Lika stort och lika rufsigt och samma färg. Lite sömning i soffan nu så frågade han om han fick låta det växa ytterligare. Klart han får. Det är hans hår, inte mitt. Fast en borste och en och annan hårtvätt tänker jag tvinga på honom även fortsättningsvis.

Pojkvaskern

Men, vad förvånad jag blev, han var ju riktigt bra, pojkvaskern Saade! Själv röstar jag på ParadisOskar och sonen röstar på Irland. I brist på att man inte får rösta på Sverige såklart. Nä, nu fortsätter det. Spänningen är olidlig, men vi har ostbågar och rött vin så vi klarar oss. Sonen halsar saft.

Och ett glas rött


Så kan det regna bäst det vill ute.

Det svängde

Jag och sonen smet iväg på bio tidigare idag. Vi tog bussen in för nu har mitt miljömärke till min etanolhybrid gått ut. Att åka buss är ju långt mer miljövänligt så den borde jag frekventerat lite mer de senaste tre åren, men gjort är gjort. Det var skoj att åka buss och jag klarade galant att betala för oss båda via sms. Sonen var en mästare på att läsa alla hållplatsers namn. Inne i stan svängde det rejält vid Domkyrkan, så det var vi tvungna att titta närmare på. Eller lyssna närmare på. Det var ett hoolabaloo för rättvisemärkning. Jättebra, inte en dag för tidigt! Min syster skrev sin uppsats om detta på Handels för fler år sedan än jag vill komma ihåg. Sorgligt hur lång tid det tar för etiska strömningar att fastna? Några bord sålde choklad. Här hade jag gärna stannat längre och köpt halva lagret, men jag har ett uppdrag från mig själv att jag ska bli en sund person, så jag köpte ingenting. Sonen fick en heliumballong. Åh, lyckan över en heliumballong! Sedan var det inte mycket mer. Det var väldigt synd tycker jag. Rättvisemärkningar är viktiga och att Göteborg fått utmärkelsen Fairtrade City, borde ha fått mer uppmärksamhet. Hade vi inte hört musiken hade vi missat det hela. (Att jag sedan reagerar på att allt är på engelska, det får jag leva med. Men vad är det egentligen för fel med "rättvisemärkt stad"?) Arthur och minimojkriget eller vad filmen hette, hade jag kunnat vara utan. Men det hade inte sonen. Han kommenterade högt för de fem andra åskådarna vad som hände och vad som hade hänt i de två tdigare Arthurfilmerna. Ingen verkade dock ta illa upp och om de var funtade ungefär som jag är, så uppskattade de istället kommentarerna. För utan dessa hade jag inte förstått någonting. Och då var den ändå dubbad till svenska.

Göteborgshumor

Fast i Östersund. Ica-Stig har fått en väg uppkallad efter sig: Icastig. Hahaha, som göteborgare kan jag inte låta bli att dra på smilbanden. Fast namnet skulle passa bättre här i mitt område där han faktiskt bor. Alltsom oftast ses han gåendes med sin doberman på en stig vid berget. Den hade väl kunnat få heta Icastigen? Karaktären har ju blivit ett fenomen och kommer säkert bestå långt in i framtiden. Å andra sidan så kanske det inte passar sig att en affärskedja får en väg uppkallad efter sig. McDonalds gata? Lindexvägen? I Paramus, New Jersey finns "Ikea-road" och "Sweden-street" eller om det var avenue? Minnet falnar vad gäller den staten, men, dessa båda vägar existerar och IKEA är ju en varuhuskedja. Nåväl. Nu lämnar jag detta ämne och ger mig iväg på stan och bio med sonen. Så håller vi tummarna för att blogspot håller sig i skinnet framöver ... Inga fler försvunna inlägg tack.

torsdag 12 maj 2011

Att uppfinna en sanning

Jag slås ofta av vad folk tror på. Inte vilken religiös trosuppfattning de tror på, utan på olika sanningar som levereras i media eller i en vänkrets. Jag har ofta blivit konfronterad med detta då jag är en sanningssadist själv. Jag ljuger inte. Nej, nu ljög jag inte. Jag ljuger inte. Har aldrig gjort. Därför har det varit väldigt svårt för mig när mitt ord står emot någon annans och den andra blir betrodd och jag misstrodd. Men alltsomoftast så händer det.

Efter 11 september invaderade USA Irak och Afghanistan. Men att invadera ett land är fel enligt internationella krigslagar, däremot får man göra en motattack om man själv har blivit attackerad. Men enligt reglerna (hur det nu kan finnas lagar om hur man får kriga ...) så blev inte USA attackerat den där dagen. Alltså hade de inte rätt att invadera. I amerikanska medier slog man upp det hela som en attack och att man nu var i krig med Afghanistan och Irak. Man ville tysta de röster som trots allt försökte förklara hur reglerna fungerade och att USA gjorde fel. Att Irak dessutom blev invaderat i samma veva, trots att det var Al Quaida som utfört attentatet, det renderade en hel del protester. Jag som bodde i NYC fick ofta gå långa omvägar för att det var en ny protest mot kriget som var baserat på oljerikedomarna. USA ville kontrollera oljan menade man. USA svarade med att det var krig för att man blivit attackerat. Tillslut så lyckades man. Invasionen blev ett krig istället och så hade man gått runt lagarna.

Idag slås jag på nytt av sanningar som levereras. Av helt annan sort än 11 september. Nämligen Denise Rudberg. Jag prenumererar på Damernas Värld och idag damp den ner i brevlådan. När man numera läser artiklar om Denise Rudberg, så står det alltid, utan undantag, att hon har uppfunnit en ny genre. "Elegant Crime". Förmodligen en marknadsföringsstrategi. För inte är det sant, inte. Kanske att utbudet inte är så stort, men genren fanns redan innan. Jag sneglar mot ett exemplar i min bokhylla från år 2002 som heter "Social Crimes". Den är inte ensam i sin genre och jag hade kunnat göra en lång lista, men det var den som hoppade på mig när jag funderade över det här med sanningar.

Nu tänker jag uppfinna en sanning. Den där jag redan är en framgångsrik författare som tjänar storkovan på sina böcker. Kan vi alla hjälpas åt att sprida denna sanning, så kanske den tillslut blir sann!?

onsdag 11 maj 2011

Om jag hade pengar

Så skulle jag bara köpa coola extravaganta kläder och ha dyra solglasögon och vara världens coolaste mamma. Nu kanske någon säger att det kan man vara ändå? Jaha, men så cool är jag inte, jag behöver gadgets! Något sådant här hade jag tänkt mig både för min egen del och sonens. Tror han skulle rocka den här looken hårt! Och jag också.

Bild från people.com

Utlånad

Jag skulle gå till biblioteket och fota mig själv tillsammans med min bok där den skulle stå i hyllan. Men där stod den inte. Den var utlånad. Då åkte jag till grannkommunen för att fotografera mig på det biblioteket med min bok där den skulle stå i hyllan. Men. Den var utlånad där också! Så det blev inget foto, för jag kunde inte med att åka till nästa kommuns stadsbibliotek. Jag får helt sonika vänta tills den blir återlämnad. Ett oerhört kärt besvär!

Fel ansvarsfördelning

Skolk ska skrivas in i betyget anser Björklund och får många arga röster emot sig. Några undrar om man verkligen kan ställa ett sådant krav på omyndiga personer? Här reagerar jag, för med ett sådant resonemang skulle ju hela skolplikten falla. Då skulle skolan endast vara till för dem som vill gå dit. Ska vi ändra lagregeln om skolplikt också kanske?

Det är vårdnadshavarnas ansvar att få eleverna att gå till skolan och att hålla sig där på lektionerna, eftersom det är vårdnadshavarens ansvar att se till att skolplikten uppfylls. Det är här problemet ligger anser jag. Hur ska en vårdnadshavare se till att eleverna inte skolkar mitt på dagen? Ska skolan ringa till olika arbetsplatser och rapportera elever som tagit sig bort från skolan och tvinga deras vårdnadshavare att gå från arbetet och leta reda på barnet för att sedan ta det tillbaka till skolan? Hur många arbetsgivare kommer acceptera detta om det genomförs varje gång en elev skolkar?

Barn/tonåringar skolkar av olika anledningar. Oavsett anledningen är det vårdnadshavarens ansvar att åtgärda problemet. Detta kan inte åtgärdas med en markering i betyget. Först måste man skjuta över ansvaret till skolan, sedan när skolan har gjort vad de har kunnat, kan man se en markering i betyget. Men: Jag anser att det är skolan som fallerar, kan man få markera skolket i deras betyg också? Att man ser i statistiken vilka skolor som har mest skolk? Precis som man har statistik på vilka skolor som gör bäst i från sig på de nationella proven? Det säger ju trots allt en del om kvaliteten på skolan. Elever ska ges förutsättningar att klara kraven, det gör de inte om skolan är undermålig.

Alltså: Betygsätt skolorna också, samt en markering om skolk för varje skola och skjut över ansvaret för skolk från vårdnadshavarna till skolan?

tisdag 10 maj 2011

Russia

I pauserna på Desperata Hemmafruarna slår jag över till svt1 och semifinal ett i schalgerfestivalen. Nu när Ryssland sjunger får jag ett oerhört sug efter Modern Talking. När hände det senast? 1987? Måste leta fram gamla skivor. Och en skivspelare.

Utsjasad

Så var det det där med stavning. Schasad? Man sjasar bort något. Väl? Eller schasar man? Orkar inte googla. Jag är nämligen precis det. Jag har grävt i trädgården i flera dagar i rad. Jag tänkte också plantera slingerkrasse i våra krukor. Det är ju så färgglatt. I flera krukor gick det bra, men i den här, som står på en hög stubbe, fick jag ta ur jordklumpen från föregående år. Ett väldigt konstigt ljud uppstod när jag lyfte klumpen. Det ackompanjerades av min häftiga inandning och litet kvid när jag såg vad det var. Nära 2 cm stora myror. Det lät när de rörde sig. Hela krukan, men som tur var inte hela jag, var full. Så jäkla äckligt. Jag slängde klumpen långt (nåja) in i ljungen och sprang därifrån. Och hämtade kameran och gick tillbaka. För att ta detta kort. De flesta har redan sprungit och gömt sig, men ni förstår säkert våndan. Det här är en stor kruka. fatta storleken på myrorna.

Godtycklighet

Efter att ha blivit refuserad av fyra förlag och ignorerad av tre, bestämde jag mig ju för att själv starta förlag och ge ut min debutroman. Javisst, jag hade kunnat rådda om i texten, ändra titel och inte ge mig, men nu är jag en otålig person och dessutom blir jag mycket provocerad av godtycklighet. Så då blir jag motvalls och ska minsann bevisa att det finns andra vägar.

Jag läste en bra artikel om musikartister som startar egna skivbolag alltid har fått respekt i branschen och att detta nu långsamt smittat av sig på förlagsbranschen. En bransch där detta tidigare inte setts med blida ögon. Jag står här och mår bra och applåderar alla som startar eget och som vågar tro på sig själva trots att ett s.k. etablerat förlag inte står bakom deras roman.

Men så har vi det här med godtyckligheten som jag slås av alltför ofta. Jag läste precis en recension av Claude Izners senaste roman. En bok som ges ut av Kabusa Böcker, ett förlag som jag haft kontakt med i diverse frågor och återkommer till för att de är så himla trevliga. (Nej, de hör varken till ett av de förlag som refuserade mig eller ett av de som ignorerade mig). Men: Varför, varför, ge ut en översättning av en bok som inte ens är bra? Varför inte satsa krutet på någon debutant som försöker och försöker? Vi är så många och många har väldigt bra manuskript att visa upp. Satsa! Claude Izner-böckerna har fantastiskt fina omslag tycker jag, och var den enda anledningen till att jag plockade upp den överhuvudtaget. Att jag läste klart hade att göra med att jag ytterst sällan avslutar en bok innan den är klar. Bröderna Karamazov är ett undantag. Men vem har inte avslutat den i förtid?

I alla fall, godtycklighet. Kabusa Böcker, ett förlag jag respekterar, ger ut en kass bok. Och dess uppföljare. Fenomenet finns hos alla s.k. etablerade förlag. Varför? Det är så himla godtyckligt vem som ges ut och inte. De som bestämmer är bara människor och har alla olika smak. Jag tror också att en bok som redan getts ut i ett annat land och som sålts bra där, ses som ett säkrare kort än en inhemsk debutant. Nuförtiden översätts ju böcker rakt av i datorprogram dessutom. Men detta drar också ner intrycket. Kvaliteten blir lidande. Även om det säkert är mer ekonomiskt för förlaget. Men som konsument börjar jag tröttna.

Större spridning efterfrågas! Fler debutanter efterfrågas! Färre kassa översättningar! Mod! Nä, nu ställer jag mig på barrikaderna med alla mina utropstecken!

måndag 9 maj 2011

Födelsedagspresent

Skåda en av mina födelsedagspresenter! Jag må vara 40, men jag vägrar gömma mig i svart. (Förutom när det inte finns något annat att ha på sig, svenska affärer tar inte in hur färgglatt som helst och helt naken vill jag inte gå. Jag är trots allt 40...)


Bild från Jumperfabriken.se

Linas matkasse

Här har det varit high life i några timmar. Barn sprang in och ut ur alla ytterdörrar, fyra stycken, och jag tror att jag räknade rätt när jag säger att det var sju individer alltsomallt. Men helt säker kan man inte vara. In genom den främre ytterdörren kom helt plötsligt en man jag aldrig sett förr. Hej hej, sa han, ställde två kassar i hallen och gick sedan. Det var en härlig leverans från Linas matkasse som jag hade glömt av. Jag hade alltså kunnat laga ett gott mål mat ikväll. Istället sitter jag av någon anledning framför datorn och äter knäckebröd. Förklara det någon?

Fetto

Om jag inte vore så pryd, så hade jag lagt upp ett foto på min lekamen nu. Alltså. Lite övervikt är säkert bara sunt. Men vad är det med allt det där lösa dallret? Kom det i present på 40-års dagen? Jag satte på mig fjolårets bikini för en stund i solstolen. Jag fick knappt på mig den. Den här jäkla (ja, jag får svära, det är min blogg) vintern har gjort att jag totalt havererat. Inte tusan åkte jag skidor fram och tillbaka till stan, och inte promenerade jag heller. Jag tog bilen. Det syns klart och tydligt på mig att jag tog bilen. Nu är det läge att ta cykeln. Varje dag. Och strunta i chipsen och godiset och all glass jag satte i mig för att inte förgååås de där långa kalla månaderna. Men idag har sonen varit sjuk och hemma från skolan. Vad gjorde han då? Jo, bakade världens godaste kladdkaka. Den lymmeln.

söndag 8 maj 2011

333

En sådan tatuering ville en vän till mig skaffa. För att hon bara var halv-ond. Någon polis hade visst en sådan tatuerad i ryggslutet och var förlagan. Det bör nämnas att väninnan inte har något ont blod överhuvudtaget. Men vem vill ha en 000-tatuering? I alla fall, detta är mitt trehundratrettiotredje inlägg!

lördag 7 maj 2011

Sicken dag

Denna ljuvliga 7 maj! Strålande solsken och hantverk både i Jonsereds fabriker och på Nääs slott. Men först och främst invigning av M's lokaler. Där hade finfina MM fixat snittar och dricka och extra snittar till den besvärliga celiakivännen. Fantastiskt goda! Men är man hemkunskapslärare så är man? Den andre MM visade runt bland falluckor och andra läskigheter där man kan trilla ner och behöva bli räddad av räddningspersonal som vet vad de gör. Bra att det finns utbildare i detta då! Efter detta event, tog vi bilen till Nääs. Där fanns en massa kreativa människor och jag ville köpa allt. Inte för att jag tyckte att allt var så väldans intressant, men jag vill så gärna stödja alla som gör något kreativt, för det är så svårt att överleva på de små smulor detta ger. Nåväl. Extra söt var en ung tjej som gjorde egna diadem och broscher. Jag köpte ett skojigt diadem som jag tänker använda ofta. Visst blir världen lite roligare av sådant här:

Han gör en Mats Wilander?

När det tidigare rapporterats om att Ola Lindholm misstänkts för narkotikabrott, så tänkte jag att ja, det stämmer säkert. Jag är en sådan där laglydig människa som tror på polisen. Polisen tar inte urinprov på personer hur som helst utan att ha grund för det. Så resonerade jag och dömde därför Ola L. utifrån det. Men i media vinklades det till att man ville svartmåla Ola L. Varför denna svartmålning och av vem, det förstod jag inte. Men jag skämdes lite som dömt honom på förhand. Jag lyssnade alltså på media. Sedär vilket genomslag media har. Nu har testet visat positivt för kokain. Men Ola L. nekar. Eller, som det så finurligt uttalas "Jag har inte tagit någon drog medvetet." Tankarna går till Mats Wilander. Då, för många år sedan, då han testades positivt och nekade hela tiden, till och med efter att han överbevisats. Idag säger han att han att han ångrar att han så styvnackat nekade, men förklarar det med att han tyckte att det var hans privatsak. Ja, det kan man kanske tycka. Men: När man är en offentlig person som har en ställning som förebild för idrottsungdomar över hela världen, eller är chefredaktör för Sveriges största barn-och ungdomstidning, ja då måste man faktiskt tänka sig för några gånger. Jag undrar över hur nästa rubrik i Ola-fallet kommer se ut? "Jag vet inte hur kokainet kom in i min kropp"? Och därefter: "Ola erkänner"?

Jag hoppas att polisen har fel och media rätt. Men det är ytterst sällan som det är på det viset.

Gästbloggerska!

Idag har jag äran att få vara värdinna för min allra första gästbloggerska! Ja, jag skriver i feminin form, för hon är kvinna och att vara kvinna är förbaske mig inget dåligt. Jag gör vad jag kan för att vara motvalls och hävda att det inte är att göra om alla ord från feminin form till maskulin som gör att vi blir jämställda. Vore det så, så skulle vi lika gärna kunna göra om alla maskulina ord till feminina. Men nu kommer jag från ämnet. Maria Engelwinge har ordet och skriver om ett annat otyg: Jantelagen. Varsågoda!

Den där förbaskade Jantelagen

Jag var barn och tonåring på 70- och 80-talen och det har satt en del spår (mycket gott, annat mindre bra), bland annat det jag tänkte skriva om i dag – Jantelagen. Den verkar djupt rotad i den svenska folksjälen. Tycker mig dock märka skillnad mellan oss 60- eller 70-talister och de som är födda runt 1990 och senare. Kanske har den där otrevliga Jante äntligen blivit gammal och drar sina sista dödsryckningar just nu? Man kan hoppas.

Så här ser Jantelagen ut (och här kan du läsa om hur den uppstod en gång i tiden
http://www.folkbladet.se/opinion/kronikor/artikel.aspx?articleid=5211798):

Du ska inte tro att du är något.
Du ska inte tro att du är lika god som vi.
Du ska inte tro att du är klokare än vi.
Du ska inte inbilla dig att du är bättre än vi.
Du ska inte tro att du vet mer än vi.
Du ska inte tro att du är förmer än vi.
Du ska inte tro att du duger till något.
Du ska inte skratta åt oss.
Du ska inte tro att någon bryr sig om dig.
Du ska inte tro att du kan lära oss något.
 
Den här lagen tycker jag väldigt illa om och skulle vilja totalförbjuda, om det gick:). På vilket sätt tog den då sig uttryck när jag växte upp och hur har den påverkat mig som vuxen?
Den var allmänrådande i det svenska samhället då jag växte upp och fanns i princip överallt. Föräldrarna trodde nog att de gjorde sina barn en tjänst när de bankade in Jantelagen i våra små skallar. Och de var inte bara mina föräldrar, så här var det hos alla mina kompisar. I skolan var det samma sak och på alla andra ställen där man som barn befann sig. Att någon vuxen gav beröm var helt i sin ordning. Då skulle man blygt titta ned i golvet och tacka underdånigt.

Skulle man däremot ha gett sig själv beröm, sagt att man var bra eller till och med bättre än många andra på vissa saker – då hade man gjort bort sig totalt. ”Eget beröm luktar illa” kunde man få höra. Man uppfattades som en skrytmåns som behövdes hållas på mattan och veta sin plats. Ett exempel jag tror många känner igen sig i är när man fick beröm av lärare, föräldrar, släktingar osv. Efter berömmet kom nämligen alltid ett: MEN. ”Oj, vilka bra betyg! Men den där tvåan var ju inget vidare hörredu.” ”Du skriver fantastiska berättelser, men matten har du problem med.” ”Vilken fin klänning! Men är den inte lite väl kort/färgglad/tunn?”

Hur har det här påverkat mig som vuxen?  Jag jobbar med Jantelagen, och mig själv, varje dag. Nu när boken är släppt har jag fått många otroligt fina recensioner. Då kan jag inte bara vara jättelycklig och tänka ”fan vad bra jag är”. Istället säger en röst inom mig: Åja, SÅ bra är du inte. Det finns de som är mycket duktigare än du. Bli nu inte mallig och få för dig att du är något eller kan något. Snart kommer bakslagen. Snart kommer de dåliga recensionerna och det är de som har rätt, det vet du. Du är en medelmåtta och kommer alltid att förbli.

Jag hatar Jante av hela mitt hjärta! Låt oss gemensamt se till att han blir begravd, en gång för alla:).
En SHOT till tack går att beställa direkt från mig med signering och några ord från författaren för samma pris som Adlibris tar, 170 kronor inklusive frakt. Skriv ett mejl på skogsnuvan@yahoo.se.

Eller beställ från Adlibris
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197895342

Bokus, CDON och Ginza har också romanen.

En riktigt god och underhållande läsning önskar jag alla som köpt romanen.



fredag 6 maj 2011

Tänkvärda ord för författare

"Perfection is achieved, not when there is nothing more to add, but when there is nothing left to take away."  -Antoine de Saint-Exupery

Min gamla kärlek

Min första ungdomsförälskelse har blivit pappa. Herregud, karln är 51 år numera! När jag var fjortis var han den ende för mig. Jag låg på min säng med bergsprängaren på magen (inget sexuellt allt med den placeringen, men då hördes musiken i hela kroppen, inte bara i öronen) och på högsta volym med fönstret öppet för bästa resonans, och spelade Summer of '69 om och om igen. På den tiden var det kassettband som gällde, men jag lärde mig snabbt exakt hur länge jag skulle spola för att komma tillbaka till början av låten. Mina förtvivlade föräldrar bad om ursäkt till grannarna. De kunde inte få stopp på mig. Resonansen blev helt enkelt inte lika bra i bergsprängaren om inte fönstret var öppet.

En gång fick jag följa med en journalist på intervju med BA. Det hade regnat ute som det ju gör allt för ofta i Göteborg, och jag kom dit genomblöt. Det var 80-tal och luggarna som var moderna då var ju av samma dignitet som Septembers frilla idag. Jag vågade inte be om att få kolla frisyren på toan innan, så där satt jag. Med min sorgligt hängande lugg och min mintgröna täckjacka med snedställd dragkedja. Han log så snällt mot mig och frågade vad jag hette. Jag funderade snabbt om jag skulle säga mitt namn på svenska eller på engelska. Och i så fall, med amerikansk dialekt eller med brittisk. Oerhört viktiga frågor. Det var det enda jag fick ur mig den gången. Mitt namn. Med det intrycket är det konstigt att han inte gett sin dotter namnet Hanna. Till min ära liksom.

Fotona som togs under den intervjun ligger väl i någon låda på vinden. Fjortis-Hanna med sitt tonårshull och hängande lugg. Med Bryan Adams hand på min axel. Oj, att jag inte svimmade. Hans hand på min axel. Mmmm, det var härligt att vara fjorton!

Björkskogen

Jag har ju skrivit förut om min ruskiga hemlängtan när jag bodde i USA. Och om de naturbilder jag försökte tanka styrka ifrån. Som utlandssvensk spelade jag mycket Kristina från Duvemåla när jag hade behov av att storgråta för att få ur mig lite spänningar. I första sången sjunger hon "... björkskogen där bär nya löv, där är ljust in på sena dagen." Då fick jag alltid bilden av björkskogen vid Gunnebo Slott i Mölndal på näthinnan. Idag har jag kört förbi där och passade på att ta en bild. Kanske att Newyorkmamman kan uppskatta det? Klockan 11.30 idag såg det ut såhär:

torsdag 5 maj 2011

Jag dreglar

De här godbitarna hittade jag på polyvore.com. Lilla Nicole Richie har designat minsann. House of Harlow Sasha sunglasses. Någon som vill ge mig ett par? Anyone? (Eller är det kanske så att jag dräglar? eller dregglar? eller drägglar??)

Tredje dagen

Jag kan inte min bibel eller någon annan uppfattning heller om hur världen skapades. Men i min värld, betyder tredje dagen att det är den tredje dagen jag genomlider utan kaffe och socker. Huvudet börjar kännas tungt. Jag ska också försöka ha livet av en man idag. Något som borde liva upp mig, men oj, vad huvudet vääääger.

onsdag 4 maj 2011

Berättelse som berör

Jag har läst en hel bok på mindre än en halv dag. 280 sidor. Ett avbrott tog jag, för att titta på Desperata Hemmafruarna. Jag pratar om "En shot till tack", Maria Engelwinges debutroman. En enda sak ångrar jag. Och det är att jag läste den så snabbt. Jag hade velat dra ut på den, men kunde inte. Det är såklart Marias fel helt och hållet. Skriver man en bok som flyter på så bra, då kan inte läsaren läsa annat än i det tempo som författaren har lagt upp. Något att ha i åtanke när ni läser boken. Får jag rekommendera något så är det att ni väntar med den till i sommar. En riktigt bra sommarbok är det. Läses med fördel på någon strand på Gotland. :)

Någonstans hade jag läst att det skulle vara hemskans mycket sex i boken. Halvvägs igenom kom jag på det. "Nääe, så himla mycket sex är det väl inte" tänkte jag. Och började titta efter. En hel del sex hade jag läst om visade det sig. Nu kanske man tror att jag inte kan ha läst så noggrant om jag inte kom ihåg en sådan väsentlig del av handlingen, men då tror man fel. Sex och relationer kan ofta bli banala om de beskrivs för detaljerat tycker jag. Men här har Maria lyckats hålla allt så naturligt och trovärdigt att dessa scener liksom flyter ihop med berättelsen. De verkar inte vara skrivna av sensationslystnad, utan som en viktig del av berättelsen. Det är detta som gjorde att jag inte hade tyckt att det var så mycket sex i den.

Jag vet inte om boken är skriven med en uttalad baktanke att den ska roa, eller oroa. För mig var den ett nutidsdokument. Såhär är det att vara tjej/kvinna i Sverige. Alla de där tankarna har vi alla tänkt. Och det känns så skönt att få läsa dem genom  någon annans penna och ändå känna att det här är ju mig det handlar om. I vissa delar.

Nu efterlyser jag en likadan bok av en man om en man. Jag vill en gång för alla få veta hur 17 de tänker!

Maria: Mer. MER, säger jag!

Ett års fängelse

En pappa som fört bort sina fyra barn från mamman och ut ur Sverige till ett annat land, har nu blivit dömd till ett års fängelse och 100.000 kronor i böter. Barnen var borta från sin mamma i nio månader. Det här berör mig naturligtvis djupt. Det här med att slita bort barn från en annan förälder, det kan inte kännas bra för något barn. Om det inte handlar om övergrepp såklart.

Men, har jag inte själv fört bort mitt barn från hans pappa? Nej, det har jag inte. Vi skötte det hela juridiskt och har på så sätt båda kunnat vara delaktiga i vår sons liv. Vår tvist är något utöver det vanliga, det ska inte förnekas, men vår son har hållits utanför och har på så sätt sluppit de trauman det måste medföra för ett barn att bli bortryckt från sin invanda miljö. Om man på detta lägger att barnen ofta dumpas hos någon släkting och alls inte bor med den andra föräldern under denna tid, ja då blir händelsen än mer traumatisk.

Jag tar upp vissa av dessa funderingar i min roman. Jag tar också upp alternativet till att kidnappa sina barn. Det juridiska alternativet. Än en gång måste jag hålla tummar och tår för att romanen når föräldrar som står i begrepp att begå en olaglig handling. Så att färre barn behöver genomlida svåra uppbrott. Ungefär hundra barn om året blir bortförda från Sverige. Olika många olika år, men som ett medeltal. Det är hundra barn för många.

Sidantal

Jag vet att en roman inte ska handla om hur lång den är, den ska ju handla om hur bra den är. Men jag kan inte låta bli. Jag har mitt mål med 10.000 tecken per dag. Idag kommer jag inte komma upp i det kan jag lova. Men vad segt det är när sidantalet ändå inte går upp, trots mina tecken som ökar i antal, sakta med säkert. Då är det svårt att inte snegla på dokumentet och sucka. Man vill ha fler sidor när man skriver fler tecken, så är det bara. Kvantitet är en form av kvalitet, var det någon som sa. Nu har jag dock kollat radantal och ordantal i olika böcker, och inser till min glädje att jag sitter och skriver med väldigt många rader per sida i mitt dokument. Om jag gör om dokumentet till det radantal och ord per rad, som är normalt i utgivna romaner, ja, då hamnar jag helt plötsligt på 50 sidor extra. Hahahaha!!! Underbart, det gav mig en kick att fortsätta. Trots att det är innehållet som är det viktiga, så nog är det tusan så härligt för författaren att se att det växer!

Uppdatering: Emellanåt förvånar jag mig själv med att uppnå mål jag från början dömt ut. Som idag. Jag klarade mina tiotusen tecken, trots den sega starten!

Jag är en qool qvinna

Jag är medelm i nätverket QoolaQvinnor. Det känns som ett sunt nätverk och med stor potential, både för de enskilda och för själva gruppen. Jag tror jag måste bli bättre på att nätverka. Efter mina år i USA blev jag lite allergisk mot både företeelsen och ordet. Networking. Men nu söker jag mig utåt igen. Eller kanske inåt? In i olika nät?

tisdag 3 maj 2011

Jag kan inte sluta

Och tänker inte göra det heller. Förrän den är slut.

Jag gästbloggar

Hos Maria E idag. Det är störtkul det här med bloggar tycker jag, vilka möjligheter det finns! Jag bloggar om ett ämne som jag egentligen skulle kunna skriva många många fler tecken om, men ett blogginlägg måste ändå hållas inom vissa ramar för att läsaren ska orka hålla intresset uppe. Skuld och skam. Hujedamig, vilka hemska känslor!

Glamour

Jag behövde ett avbrott från sjukdomsfunderingar och snöflingor. Klickade mig därför fram till Johanna Swanbergs blogg. Där hittade jag följande bildkavalkad från en gala på The Met. Åh, men jag ääälskar Naomi Watts klänning! Och den i bakgrunden på bilden med SJP. Claire Danes är jag inte så förtjust i överlag, och tycker allt att henne klänning är lite beige den också. Men resten, åh, resten!

Seriöst?

Snö? Snöflingor stora som en barnhand. So not ok.

måndag 2 maj 2011

Livet är skört

Idag har jag tänkt extra mycket på hur skört livet är. De senaste dagarna har jag fått insikt i flera olika människors öden och hur de nu tar en ny vändning. Ingen i positiv riktning. En har fått ett chockartat besked om sitt barns hälsa. Ett barn har förlorat sin ena förälder. En kvinna har mer att bära än någon ska behöva.

När jag själv hade det som allra värst, hängde jag omedvetet upp min fysiska och psykiska hälsa på olika saker. Kunde jag bara få se eller träffa den eller den igen, så skulle jag klara framtiden. Det handlade inte om något magiskt tänkande, utan rätt och slätt att faktiskt klara av framtiden oavsett vilken form den skulle ta. Att hitta styrka helt enkelt. För mig handlade det mycket om naturen. Jag tankade styrka från naturen. Det kunde vara havet eller vitsipporna. Doften när tjälen gick ur jorden. Man måste hitta sina egna tankstationer i sitt liv. Jag hittade mina. Nu när de omedelbara hoten har försvunnit, så märker jag att mina energiställen inte längre behövs. Jag var hemma hos mina föräldrar idag. På väg hem åkte jag förbi trädgårdarna från barndomen. Där stod den. En av mina allra största energipåfyllare under den värsta tiden: Ängsbräsman. Fortfarande underbar, men inte alls längre med den innebörden för mig. Nu kunde jag njuta som vem som helst, över denna vackra blomma. Och jag önskar att jag aldrig någonsin mer behöver tanka energi från den. Att den i framtiden kan få vara precis det den är: En vacker livsbejakande blomma som blommar om våren. Bland annat i de gamla trädgårdarna i Krokslätt.

Shit pommes frites!

Det kan absolut inte vara sant! Är han verkligen verkligen död? På något sätt hade jag tänkt mig att Usama skulle bli en vandringssägen. En sådan som aldrig dog. En sådan som kommer att leva eller vara på tapeten i några hundra år.

Jag är dock emot allt vad dödande heter. Jag gillar inte mentaliteten som florerar i alla media i alla länder, att bara det är en ond snubbe, så kan man ta livet av honom, hans familj och satan och hans faster. Men det där med vem som bestämmer vilka som är the bad guys? Det skulle inte jag vilja lägga på mitt samvete. Jovisst, jag förstår att det finns människor som världen skulle bli bättre utan. Och som jag inte kommer sörja om de försvinner. Men det är ju mitt svenska sk västerländska sinne som tänker så. Jag slår vad om att några miljoner människor tycker att det är hemskt tragiskt att UBL nu är död.

Men framförallt så gillar jag inte att avrättningar tydligen är helt comme il faut bara det är någon som världen anser vara för ond för att leva. Men vi har inte dödsstraff i Sverige. Man får inte vara med i EU om man har dödsstraff (Turkiet-snackisen) men ändå jublar världen och Europa med den, att UBL nu är död. Det är något som gnager i mig när jag läser om detta jubel. Jag ska fundera vidare över detta gnag. Återkommer när deklarationen är inlämnad. Jag har mina egna triviala problem just nu. Pengar.

söndag 1 maj 2011

Nytändning

Ska jag färga håret brunt. Eller ska jag låta bli. Om jag låter bli så kommer jag vara ful i ungefär en månad till. Om jag färgar, så är risken istället att jag kommer vara ful i två månader till. Vad göra. Vad göööra? (Detta kan vara ett utslag av ilska över min ekonomiska situation. Hur kommer det sig att man får tillbaka pengar de år när man ändå har pengar, men får kvarskatt de år man inte har några?)

Deklarationsdags

Måste jag deklarera? Verkligen? Jag vill inte. Inte sedan jag sett kvarskattsbeloppet. Kan jag gå och dra något gammalt över mig?

Ojämställt

Det finns ett område där det inte finns någon jämställdhet mellan könen. Där kvinnan har större rätt än mannen. Omskärelse. Där största andelen västlänningar är emot omskärelse på kvinnor, ja faktiskt reagerar kraftigt negativt på detta, är protesterna mer lama vad gäller manlig omskärelse. Något jag inte kan förstå. Könsstympning som könsstympning. (Ja, det finns olika grader av könsstympning vad gäller kvinnor, denna finns inte vad gäller männen, så jag jämför inte med de där allt skärs bort och sys igen.) Jag har själv kämpat i motvind vad gällde min egen son. Både det land han föddes i och hans pappas uppväxt, talade för en könsstympning. Den som stod emot, det var jag. Jag är så oerhört glad över att jag klarade av det. Min son ska få välja själv i framtiden hur han vill göra, men tills dess ska han inte stympas. För det är det det handlar om. Att skära bort en fullt frisk bit hud, som skyddar en känslig bit av mannens könsorgan. Denna hudbit kan tyckas vara onödig, men den har körtlar i sig som fuktar och skyddar ollonet. Muslimer och judar som ju haaatar varandra, står helt plötsligt enade i denna fråga. Båda religionerna vill stympa sina söner. All in the name of God, Allah, Jahve ... En eloge till de San Fransiscobor som vågar utmana denna syn. 80% av alla amerikanska pojkar (var siffran i alla fall för några år sedan) blir omskurna vid födseln. Inte mest p.g.a. religiösa skäl utan för att "så gör man". Eller som min dåvarande man försökte dra till med som skäl: "Det finns ju ingen som vet hur man tvättar en penis som har förhuden kvar". Åh, herreminje, vilket dåligt skäl till att låta stympa någon. Med det resonemangen skulle det inte bli mycket kvar av människokroppen.